drömmar fladdrar i skuggorna
talar vilda främmande språk
orden är till mig, söker mina öron
jag bär en röd hatt, den klär mig
men hon som talar
talar ett annat språk
våra tankar förmår inte
mötas, inte haka i
mitt flerdimensionella uttal
halkar av hennes mottagning
ändå ber jag henne om en
stol åt mig att sitta på
hon tittar frågande, talar
hon talar, halva hennes
ansikte är skuggat nu
pekar på stolen, obekväm
hennes språk är en del av
befintligheten, hennes ord
står stadigt i sammanhang
jag sätter mig ytterst på kanten
behåller den röda hatten på
när jag talar är mitt språk
någon annan stans, jorden
flyter på främmande segel
tar avstånd och närmar sig
dyker upp ur mörkret likt
en främmande fågelflock
skrämda men ändå orädda
glasklara glimtar, oigenom-
trängliga men genom-synliga
min jord är ett svävande blått klot
som jag ser från ovan
med smaken av svart mot tungan
medger jag, ögonblicken är kortare här
men så ser jag en glimt i spegeln
den röda hatten klär mig ändå