som vi grälade den sommaren
när allt lutade åt avsked
jag minns att

Du
så arg och ledsen
slängde upp dina jumpaskor
i äppelträdet
stod i mina oranga byxor
och grät

Jag
förkrossad
av den smärtsamma insikten
att jag lämnat mig själv
för alltför länge sen
att bara spillror
återstod
fanns jag ens kvar?

Du petade ner dina jumpaskor
med sopskyffeln
från köket

och vi älskade som vi sällan älskat
så nära
så smärtsamt
långt borta

är det inte alltid i avskedet
vi är
som närmast?


Jag sopade ensam
upp mina spillror
och började
det långa
pusslet

du tog dina jumpaskor
och gick

du var aldrig
 
så mycket för

att hjälpa till