Solen var annorlunda, du riktade ditt ansikte mot solens strålar likt en solfångare
Och du viskade att jag var ute på öppet hav, du sa att jag var din atlantångare
Jag oroade mig för stormar men hade inte en tanke på isberg i en öken av vatten
Kanske min telegrafs signaler fångades upp av dina sinnen någon gång i början av natten

När inga murar finns, när inga tomrum stoppar
Dina tårar är som vackrast då dom blir droppar
När dom faller utan att krossas när dina tårar blir droppar av bärnsten
När kärleken är så uppenbar och den besvarade sanningen är oförstörbart ren

Viskande förklarade du att droppar från istappar var en självklar del av våra själars hav
Du städade undan för att locka fram energierna som du ville kyssas av
Jag snubblade över skräp som jag glömt för det funnits där ett tag
Och sen så ville vi båda måla om våran allt för stabila vardag

Och när du är så där tyst för att jag ska höra, på riktigt höra
När jag vet att du också sluter ögonen och önskar, när jag vet vad vi båda vill göra
När dina tårar faller som glas och landar som droppar av bärnsten
När replikerna träder fram för att möta blickarna på en naken scen

Ibland hittar man nya ord, eller en ny innebörd i bekanta fraser
Men det är samma röst, det är ändå ljus även om det är laser
Och jag blir din varje gång som du läser högt, då är jag där
Och jag älskar med din röst och så finns du här

Du har nog dragit ut på det länge nog, har du redan glömt
Kanske har du precis som jag knappt vågat tro att det var sant, att det var något man drömt
Du ler för tårarna är kristall och dom älskar tills dom blir droppar av bärnsten
För när du klär av dig framför mig får natten ett helt nytt sken

Så vi har båda varit med så länge att vi har varit med förr
Inget öppnas på glänt, vill du att jag ska öppna min dörr
Låt det dubbla vara dubbelt, det enkla vara enkelt, och visst kan det få mötas
Men inte behöver det nötas, stötas och blötas