Utanför världen han satt, med tysta tårar som hans ensamhets skatt.
Sakta änglar gled upp, vårdade honom ömt.
Höll honom hårt, skulle aldrig låta honom gå.



De yttrade inte ett ord, trots Han slet och slog.
De delade hans sorg, tårarna fick flöda fritt.
Sakta fraktade de honom bort.



Stilla tårar föll, han fann ingen väg ut.
Han togs väl om hand, ända till sitt slut.
Vårdande närhet skänkte honom tröst.



Han hade fällt sin sista tår, inte mycket mer skulle han få.
Ensam han satt kvar, önskade sig bort.
Utanför världen hann satt, med tysta tårar som hans ensamhets skatt.