Jag skriver inte för mina läsare, jag skriver för min egen skull, för att roa mig själv.
Om någon läsare gillar texten så är det roligt.
Någon maestro är jag kanske i andras ögon, i mina egna ögon har jag bara roligt och jämför mig inte stort med andra.
Det vore mig fjärran att skriva för att vinna allas hjärtan.
Jag bryr mig om att vinna mitt eget hjärta, mitt eget gillande.
Vad det kommer till möjlig 'storhet' så sitter bjälken i betraktarens eget öga.
Jag tycker det är meningslöst att låta sig påverkas av 'tillmälen' i stil med 'idiot' eller 'mästare'.
Det sägs att en idrottande, en sportande, inte är bättre än sin senaste prestation.
Jag håller inte riktigt med emedan de flesta som skriver eller presterar på annat sätt än proffsen, de är humörmänniskor och därför har vi dagar då vi presterar 'bättre' eller 'sämre' beroende mer på läsarens uppfattning än på vår egen möjliga dagsform.
När det kommer till skrivandet visavi att lägga ut texter så har jag oftast ett lager av texter 'att ta av' emedan jag ofta ligger på texter i veckor och månader innan jag tycker att de håller även en annan dag. En del texter är dagsländor och har en sorts färskvarudatum.
När man väl tränat 'tillräckligt' för att kunna prestera i stort sett vad som helst och fått flytet att vara 'mest hela tiden', bara man börjar skriva.
Ja, då är man där jag är nu ungefär.
Det har mera med övning att göra, samt att ta in mycket av vad andra skrivit, av upplevelser och vad man sparar av dessa upplevelser i sina sinnen.
Talang är till största delen beroende av uppmuntran och övning.
Jag kan få nästan vem som helst att tycka om sig själv och det den människan helst av allt inte vill göra... tycka det är hur kul som helst.
Men det kräver förstås att jag umgås en smula med den personen och det mera av ansikte mot ansikte.
På ungefär samma sätt kan vi här inne via uppmuntran och konstruktiv kritik hjälpa varandra 'framåt' i vårt personliga skrivande.
Jag har inte idoler och favoriter utan sorterar bara upp texterna jag läser av andra i två läger.
Antingen säger mig en text något, får mig att förnimma känslor som jag accepterar.
Eller så förstår jag inte innehållet, tycker inte om det, uppskattar det inte.
Men poeten bakom texten favoriserar jag inte.
För det skulle vara som att tvingas välja mellan solen och månen.
Utan solen ingen värme och inget liv, utan månen inget tidvatten och även andra för livet nödvändiga betingelser.
Skrivarvänner skaffar jag mest för att enkelt kunna hitta personen ifråga igen. Eftersom jag är lätt manisk så skaffar jag många skrivarvänner, kanske alldeles för många i andras ögon.
Men jag kompenserar det genom att köpa färre par skor.