När höstens stormar ryta,

vågor över hela Soten bryta,

högljutt Stormars Gudar tjuta,

och gör att varje liten skuta

på Soten blir såsom ett nötskal

där skeppar’n står inför ett vägval.

För att över Soten nu riskera segla

är som att mot själva döden snegla.

Men för att sjöfarten där trygga

man beslöt sig för att bygga

för fartygen en inomskärskanal, 

som hjälp mot stormars alla kval.

Så året nittonhundratrettioett,

 man med hackor, korpar, spett

grävde, hackade och bände

och sen laddade och sprängde.

Männen med kanalen brottades,

och som start på varje arbetsdag

det i valkiga och hårda nävar spottades

för att kunna ta nya friska tag.

Tungt och slitsamt männen strävade

med värk i både rygg och knän. 

Marken ifrån sprängsalvorna bävade

och splitter rök från berg och trän.

Ja, det kändes ända in i märgen

hur det klang och sjöng i bergen,

när arbetarna sakta åt sig fram

bland lera, jord och makadam.

Och med läppar laddade med snus

man fraktade bort kärror utav grus

och bröt och spettade loss sten

på starka, sega, muskulösa ben.

Äntligen så kom den dag,

då man kämpat färdigt med graniten,

och bossen kunde säga till sitt lag:

”Fààn, nu ä vi äntligt färdiga med skiten.

Sista avbärar’n ä klar och gjuten,

och nya svängbron ä på plats

så ringen kan vi säga nu ä sluten 

och stolta kan vi betrakta vår insats”.

Så, på invigningen år trettiofem

kom Kronprins Gustav Adolf dit

för att personligen få hedra dem

och ge för deras arbete kredit

vars slit så hårt och oförskräckt

en säker farled över Soten skänkt. 

Och som, om jag minns allt korrekt,

blev billigare än vad först man tänkt.