Så många år har gått, så mycket har förändrats.
Jag läser dina ord, du säger att du är ensam.
Men jag säger inte att jag förstår.
Jag är helt tyst.
Men älskade vän, jag är förstår precis.
Jag är lika ensam som du.
Kan vi inte göra varandra lite mindre ensam?
Men vi lever nu olika liv, olika rutiner och det är ingens fel att vi inte ses.
Känner du mig?
Vet du att jag inte är bra på att säga vad jag känner?
Men läs det jag skriver, för här skriver jag det jag menar allra mest.

Älskade vän, var inte ensam.
Du har mig.
Även om du inte ser mig så snälla, förstå att jag är här.
Om jag försvinner så är det bara för att jag har tappat bort mig själv.

Jag vill så gärna hjälpa dig.
Jag vill så gärna dra dig in till land igen
Men det är bara det...
Att jag är ännu längre ut och du är för långt borta.
Skulle du komma närmare, skulle du falla lika långt som jag...

...då kommer vi aldrig upp igen.