George Edward Moore (1873-1958) tillsammans med Bertrand Russell (1872-1970) kom att tillsammans utföra en veritabel revolution inom den moderna filosofin. Skolan, som man bör kalla det, de med gemensam intellektuell ansträngning gav upphov till kom sedermera att benämnas 'Analytisk filosofi', eller 'Cambridge rörelsen'. Den analytiska filosofin utmärks bl.a. av det faktum att struktur och stringens i resonemang är avgörande för legitimiteten i ett yttrande. De utformade sin filosofi i motsats till den hegeliansk idealism som var allmänt rådande under den tiden inom den engelska universitetsfilosofin. Russell skriver i sina memoarer ja, dagar ut och dagar in, förbi natten (då jag läser Grimm) sitter man här, tänker jag, riktar samtidigt min uppmärksamhet bortom böckernas gulnade blad, pärmarna som ibland är gröna, ibland röda att han äntligen - och det var längesedan nu jag hatade den stelhet som låg i antagandet att rum och tid finns i mitt medvetande. jag älskar stjärnhimlen till och med mera än den moraliska lagen och kunde inte dela Kants åsikt att det jag tyckte bäst om bara var en subjektiv inbillning... Befriande verkade också räddningen av tal, rum, tid och materia som av hegelianerna betraktades som självmotsägande, eftersom de förutsatte mångfald. Jag började tro på allt som hegelianerna inte trodde på. Och det gjorde världen överfull. Jag föreställde mig alla talen sittandes i en rad i den platonska himlen. Jag tänkte att punkter i rummet och ögonblick i tiden alla var något verkligt existerande och att materien mycket väl kunde vara sammansatt av verkliga element sådana som fysiken antog. Jag trodde på en värld av allmänbegrepp. men det var längesedan nu, sist, jag önskar nu att det VAR, att allt som är, egentligen är en inbillning - jag önskar det VAR.

....