Du människa, varför rusar du? Du människa, varför stannar du inte upp? Du människa av nutid …

Hon stod mitt i skapelsens skönhet och kände lugnet stiga innanför tröskeln. Lugnet hon så länge hade sökt, lugnet som fanns under en lindkronas grönska … med humlesurr och fågelsång omkring, med liljor och rosors närhet för ögats och näsans fägnad. Havet, det hon hörde i fjärran, gav fullkomlighet till det som för ögonblicket var hennes nu. Det nu hon skulle ta till vara, det nu som måste vara meningen ... För inte kunde meningen vara, att bara rusa förbi det som kändes vara människan menat.