viljan att bryta ihop bara växer

... undrar vrför kaos och rationaliet fungerar så bra tillsammans

det finns ingenting att skylla på
... så man skyller... allt... ifrån sig
bara för att minimirea sin egna inverkan
... på det egna livet

isär... att varje enskild bit av det man kallar jaget
förflyttar sig en liten bit ifrån varandra

har mitt kött transformerats till porslin?
är jag, nu, kaffekopp
... en splittrad kaffekopp
i bitar så små att en slägga, en ångvält
eller kanske bara en hård vägg har infunnit sig sekunden innan nu

vari ligger logiken i oviljan till andetag?

dessa tankar existerar inte utan bokstäver på rad
... vackra, underbara vänner i svart mot vit bakgrund
streck och kurvor formade till enskilda pusselbitar
ihopsatta ger de tystnaden definition

det handlar om uppgivenhet
... möjligheter som skrapats bort ömsint och varsamt
drömmar som bara finns som skuggor
och känslor helt befriade från yttre koppling

vari... nej... varför är det så svart?

llyckan vore möjlighet att hata, att älska
och att känna smärta endast när det gör ont

det känns som att huvudet är täckt av tjära
... när tjäran stelnar blir världen tyst
och väldigt mörk

liv ska inte vara levande
bara för att liv
är det enda tänkbara alternativet
till sig själv

/