Det var det här med glädjen då, den jag ska hinna känna
och tacksamheten, den jag inte får glömma bort att visa
fast det svider inuti och fast ögonen visar med all tydlighet att de är ledsna

Och orken, vart är den
och kan jag själv kräva visad tacksamhet tillbaka
och när ska jag komma ikapp livet egentligen?

Allt rusar på, framåt, förbi och jag, jag känner att jag inte hinner med
Det känns som om jag tappar bit för bit av mig själv
men jag sätter mig på huk, samlar ihop skärvorna i min hand
gömmer dem i näven ,
Sparas att sättas tillbaka när jag hinner

Varför gör jag mig så ensam?
Bygger muren högre och högre för varje stund, för varje sekund som jag mår så här
Kunde ju förstås berätta
finner liksom inte orden
tror nog inte du skulle lyssna heller