Hon var löst från kärleken. Fri, och oväntad. Konturerna som löses upp mot det grå. I en björk satt en ensam fågel, det var hon. Hon sjöng inte. Honorna sjunger inte, de bara väntar. Kärlekslös och hopplös.

Eller som en pumpa, om senhöst, då den mjuknar, löses upp, inifrån. Så var hon, rund och klar.
Ja hon hade växt på komposten, intill nässlorna där. Kanske bakom utedasset, där solrosorna hade växt upp ur de tömda fågelfröerna, ur tömda kvarglömda frön.

Om sommarnatten i trädtopparna lyssnade hon efter spår. var hon en ensam fågel. Hon lyssnade. Rävarna, katterna, de blå cyklarna med herrar. Ingen kom. Hon var fri nu. Kärleksfri och glömsk. Av livet. Hon hade tömt ur alla ämbaren, vattnet flöt på markerna, hennes drömmar fyllde henne inte längre. Hennes själ var given, över. Tömd, glänsande svärtad och ändlös. Oändlig, vit, ren och befriad. Som en bubbla av glas. Till och med.

Hennes ögon.
Hans ögon.
Hans rygg. Hur benen rörde sig.

Han gick. Hon tittade långt. Han såg sig inte om. Hon såg om han såg sig om. Det gjorde ingen. Ingen såg sig om. Då var hon löst från kärleken, som ett tomfat, oväntat utan konturer. Hopplöst fri från sång.