Det hon såg spelades upp. Scenen. Molnen som lade sig tillrätta över tiljorna. Som en muskel. Hon tänkte på hjärtat. Hjärtat är en muskel. Ögonen är en spegel, blank. Blänkte hennes bild. Muskeln kring blodet.
Nu såg hon teaterstycket. Handlingen. Hela morgonen spelades det. Om och om, som livet. Garderoben, den stora, pappas mörkaste. Malkulor. Där var vinterrockarna av ull, fuktiga av regn, de tunga badrockarna. Den mörkt blodröda,stela. Saltlukten, lite som fisk. Mörkret, man kunde röra vid det med fingrarna.
Nu vågade hon längre in. Öppnade ljuset, det gröna, hon visste nu. Där. Var dammen. Den blev till framför hennes ögon. Rund, djup och hemlig. Hennes. Ensamhetsvärld. Tystnaden låg skriven över den. Inte en ängel, ingen fågel. Tystnaden hade stannat.
Det var där drömmen. Nu följde något annat. Som var obekant, dit hon alltid längtade. Det var så det var, allt var längtan. Längtan är det enda som driver oss. Människors blod och muskler.