Att kvinna ska äga sin kropp är inte tal om.Ingen har råd med det. En karl från Trollhättan äger hennes bröst. Hon betalade igen, det var underförstått. När hon köpte håret tömde hon barnens spargris, men det är ju sååå tjusigt! När man orkar tvätta det, och hålla utväxten i schack. Läpparna- ja det gick ju lite si och så. Hon slapp betala mot att hon inte anmälde.

Hon tänkte ibland att det var en nackdel att dom alltid skulle slåss, men det är väl så karlar är, så tänkte hon. Alla hon känt slogs. Han som knäckte revbenen och en arm var ju bara för mycket, men han drog ju sen på sin djävla motorcykel. Det är väl hennes öde eller nåt. Vad är det förmening med att anmäla, man blir bara utskrattad.

Blond och snygg, sexig och, ja - desperat. Det var en sång hon hörde en gång, men livet har väl sin egen gång, och sånger är bara sånger. (hur gör man i verkliga livet, när kommer det?)

Hon räknade; ett revben, armen en gång, okbenet faktiskt tre gånger (suck, det gjorde så djävla ont) fotledsfraktur när han knuffade av henne från cykeln, men det var tur att hon hann undan den gången han sköt i garaget. Bara en skråma på överarmen.

Om man kunde få en tia för varje blåmärke vore jag rik tänkte hon.
I verkligheten har alla blåmärken visserligen ett pris, men det är hon som betalar det priset.

Jag håller det ifrån mig, tänker hon. Så, - hon sträckte ut händerna som för att hindra verkligheten att tränga sig på - och se - genast träffar hon den rätte, igen, Åååhhh, han är verkligen rätt man, han skulle aldrig...En örfil får man väl tåla...
Vi ska gifta oss i kyrkan, i vitt och spetsar, ååhh jag är så lycklig!