När jag sjöng mina sånger. För henne var den musiken utan mening. I hennes öron var mina tonarter främmande. Ändå var hon lämnad i en korg framför min dörr. Öde för mig att trösta.

Allt jag kunde göra. Var ingenting. Som hennes familj, hon grät, det var den enda. Jag hänvisade. Till demokratiska principer. Ändå, i vilka ögon, var allt hennes fel. Hon var mindre. De var överens, att hennes värde var litet. Man ska svälja och tåla. Männen. Och förmodligen ska man ta sitt liv.

Hennes sorg var lika verklig. Ändå fann jag inga val bland mina ord. Om jag mäktat skulle jag tröstande smekt. Men allt jag hade att erbjuda i utbyte mot att hon berättade sin historia, var taggig rättrådighet. Hon berättade.

Familjen var tystnad. Familjen var stum som en stubbåker. Han som använt henne för vuxnas. Gjort var gjort och det var priset. Hon var skyldig.

Ingen vägg var hennes trygghet. Att luta trött.

- Det dom gjort mot mig har inte skadat mig, så sade hon. Hjärta som andades. Hon andades. I nästa andetag.

-Jag vill ta livet av mig. Så hade hon sagt. Så sa hon. Säger hon, alltjämt och nu.

Mina sånger gick i andra tonarter.De var falska i hennes öron. Så hörde hon, och vem var väl jag att påstå. Att hennes känsla av egen skuld var fel. Att det var för sent. Att tiden inte kunde vändas. Hennes skuld, som ingen nånsin bar.Som vände henne ryggen stum.