Det är med vördnad hon ser sig ställa ned glaset och låta det möta bordsskivans glaserade yta. Ljuset är tänt, den tidiga timman till trots. Hennes matvana blir respekterat, men dryckesvalet?

”Vad får det lov att vara?”

”Skagen och ett glas vitt.”

Att med dold förväntan beställa in glaset man förväntas dricka, ej tidigare än fem, ger misstänksamma blickar projicerade från mig själv in i hans ögon och återspeglade på mitt solbelysta ansikte. Om ändå solen hade gått ned nu. Men det är sommar.

Reflektionen i hans gröna, tycks säga:

”Nu? Klockan halv fyra en eftermiddag?”
eller:
”Fint, då gör vi lite extra klirr i kassan …!”
eller:
”Mm, det låter gott – kanske vill hon ta ett glas med mig senare?”

Förmodligen inget av det. Han är bara en servitör som gör sitt jobb och jag en ung kvinna: ensam på restaurang. Men tankarna uppehåller, kanske till och med underhåller, tystnaden och ensamheten.

Som enda gäst blir jag snart serverad.

Vinet kommer in – lagom tempererat bildar det en utsökt gardin mot det klara glaset. Den alltjämt vidöppna ytterdörren är tänkt att bjuda in folk, men tar snarare in den kyliga eftermiddagstemperaturen.

På bordet brinner ljuset, nedkört i halsen på en Conti från 2009. Siciliens stränder är långt ifrån denna svenska eftermiddag.

”Önskas något mer?”

Ett glas till, eller varför inte en flaska? Och dig, sagt med eftertryck och sängkammarblick.

”Nej, tack, bara notan. Jag ska gå nu.”

Är det lättnad i hans utandning? Förmodligen. Han var rädd att behöva neka mig, medan jag skulle be på mina bara knän.

”Bara ett glas till.”