Hallå hör någon mig?..


Varför har jag ont i kroppen så..varför slår pappa mig så.

Är jag en odåga?..Varför ska jag må så dåligt, vill så gärna visa för pappa att jag är världens bästa son..

Jag ska jag försöka göra det bästa jag kan för att få uppmärksamhet av pappa och alla andra som är på besök hemma hos oss.

Ute i gården skall jag cykla fortare än blixten.
Jag ska vara den bästa i världen och det ska mamma och pappa få se på.

hjärtat mitt bultar medans alla står på rad vid sidan om tittar på.
Jag förbereder mig och rör på min klump till kropp jag har.


Och lyfter upp min sårade självkänsla.
För att visa att jag är duglig pojke och en bra son.

Jag trampar allt jag har på pedalerna och fortare än ljusets hastighet flyger jag fram. allt skulle vara och bli perfekt som jag tänkt mig..

Men ack det blir i misär när jag träffar ett oskyldigt barn och spräcker näsan på stackars barnet.

Jag tvär bromsar och visste direkt vad som väntade hemma. Jag var djupt rädd och nervös, jag försökte förklara men ingen fattade vad jag ville säga eller menade.

Det var en ring med folk runtomkring med ord som for snabbt över mina axlar som allt blev tyngre.

Jag kände mig som en pyssling bland jättar.

Jag som knappt kunde läsa eller skriva, jag var seg och förstod inte på det sättet som alla andra barnen.

Pappa greppade tag i mitt ena arm med ett våldsam grepp.
Jag försökte slita mig loss men det gick inte så jag följde med in i huset.


Jag blev indragen i den lilla ytan där skorna och gäst kläderna bevarades.
En inre och fruktansvärd rädsla tog över och förskräckelse.

Aldrig hade jag sätt far bli så arg.

Första gången i mitt blev jag rädd att dö.

Pappa greppade tag i en känga.

Pappa slog mig gång på gång med fruktansvärda hårda slag.

Dom slagen som han gav mig, gjorde så att jag inte hade någon yta att andas på.

Dom hårda slagen kom igen och igen.

Mor kom och hindrade pappas misshandel mot mig.

Hon räddade mig i sista stund.

För i den stunde blev jag slagen som om jag vore ett odjur, missfoster som skulle stampas till döds.

Efteråt fick bara höra vilken odåga jag var, från pappa.

Man fick höra hur värdelös man var och inte värt något här i livet.

Med mina djupa sorgsna ögon såg jag fars svarta blick.


Och som en rädd hund pucklade jag till min rygg och gick min väg.


Allt jag ville var bara att visa far att jag var duktig på något.

Men allt blev bara fel. Kanske är jag en värdelös odåga som far sa till mig.

Kanske är därför far han rätt att slår mig som han gör.

- Men varför har mina kompisar det så bra med sina pappor?..

Kanske är det också att dom också blir slagna av sina pappor som jag.

Och kanske är det så att jag får mera stryk för att jag är en odåga för pappa.

Men det vågar jag inte fråga mina vänner eller pappa...

Istället stannar jag i tystnad och undrar...