Luften var tung, nästan omöjlig att andas.

Men så hade jag på något sätt gått fel och befann mig mitt inne på en byggarbetsplats. Bygg- och bygg-, förresten. Känslan var nog snarare att de än så länge höll på att riva.

En kille i skyddsmask dök upp och gick fram till mig. Frågade var jag hade varit den senaste månaden. Hur kunde jag missa att man hade lagt om alltihop och denna vägen var stängd.

Han visade mig vilken väg jag skulle ta för att komma ut och vidare.

I handen hade jag en massa nubb (småspik). På något sätt behövde jag hitta något annat i stället. Men jag tänkte för mig själv att inte går det söka efter vassa nubb på Google, så jag kastade dem åt sidan på betonggolvet innan jag hoppade ned någon meter för att komma ut.

Då vaknade jag och kände att det hela kommer att lösa sig riktigt bra. Lugnet, glädjen och den positiva övertygelsen var tillbaka.