Vad jagades han av, Henry? Vad drev hans humör till vulkanens brant? Var det tidig ofullkomlighet, sårade drömmar, avsaknad av blickar, destillerad kärlek som aldrig nådde hans ögon, kanske?

Hans kropp må till synes ha styrt, plågat, våndat, låtsas brinna och aldrig slockna. Suget efter berömmelse, oändlighet, den naiva dimmiga illusionen som varje blind man söker. Att stå framför källan, med syre, protein, kokande blod, kvinnors barm, blå ögon och nyrakad haka. Att ha hela världen (eller åtminstone den nordvästra delen) framför sina fötter, slickandes, sugandes. Men ändå aldrig vara nöjd.

Vad jagades han av, Henry? Var det demonerna, de osynliga, var det krypningarna, frosserien de ouppnåeliga?

Endast kollektivet vet, det som ligger dolt i våra sinnen, kollektivet av de gemensamma minnena av början och slutet. Det står i böckerna, mellan raderna, det finns på botten av världshaven och det svävar ovanför atmosfären. Ovissheten har en gräns och bakom en flerdimensionell mur står universums förstoringsglas monterat, redo att användas