Om jag haft vishet
hade jag inte jagat efter skor
i skyltfönstren

en efterhängsen pålaga

hade jag haft vishet hade jag
vänt mitt ansikte mot de
människor som kunde öppna böcker
och fånga tiden mellan dess pärmar

jag hade tagit lärdom

nu vänder jag tiderna ryggen
minns inte ens mitt förstånd
men på avstånd hör jag
det oupphörliga havet slå vågor
en efter en, två och två

åtrån efter fullkomnaden

kommmer sakta som ett
enastående teaterstycke
med en bländande regi

från läktaren ser jag människor

spela sina komedier och tragedier