Hon har just vaknat ur sin Törnrosasömn och påbörjat sin vandring. Längs med kusterna. I evigheters regn vandrar hon, dygnet växlar mellan natt och dag, svagare nu eftersom det är sommar. Hon rör sig i blå syner som havet bytte bort. Då det övergick från blå kläderna till de gröna. Det stormiga gröna som rör och virvlar.

När hon rundar fästningshörnan, den norra där stenmurarna är högre, ser hon dagens sanning, hur stormarna, hur piren översköljs, hon ropar högt till en ensam fiskare med sitt kastspö i vågorna därute, ser honom sköljas med, och bort.

Så gör hon det hon måste, simmar under vattenytan med kraftfulla tag
där färgerna tänker egna tankar, där världen är en egen, drömmandet tar över henne med kraft för en stund, men så fångar hon ytan igen.

Då ser hon honom gå därifrån, ser hans rygg, håret som spretigt står på ända, hans fötter som liknar de stora havsfåglarnas simfötterna. Oberört.

Hon kan se horisonten nu, ändå fortsätter hon gå i cirklar, tomhänt, som i visan, runt runt, en enebärsbuske.Vattnet droppar från hennes sjögräsgröna hår.

Regnet tilltar och regnet stillnar, upphör och återkommer ännu en gång, och ännu en.