När jag minst anade då dök minnena upp i olika smaker - söt, sur, bitter eller mitt emellan! Men med tiden lärde jag mig välkomna sådana besök... De kom för att påminna mig om våra underbara tider vi hade tillsammans, samtidigt bekräftade de att jag har blivit starkare i sinnet och inte lika mesigt som förr.

Nuförtiden, kunde jag stå vid sidan av gamla händelser och beskådade dem med en mer analyserande blick. Jag skyllde inte längre på någon eller något. Tåget lämnade bara min station och åkte vidare till nästa destination... Förr eller senare kommer det tillbaks... Det är bara en tidsfråga... Ibland kom det som ett litet doftande blomblad i drömmen som smakprov, då kände jag mig totalt lyckligt.

Alla våra fina och vackra stunder förvarade jag alltid i en korg som gjordes av blå himmel med moln på en sommardag, svalnades med färska syret, dekorerades med våra skratt och bäddades i det gröna gräset som vi valde en gång i tiden. Jag bär den med mig vart jag än går för den är den enda som skulle kunna ge mig styrka, hopp och glädje i mitt ömtåliga liv.

Jag omfamnade vad som kom på besök - de kunde stanna en stund och lämnade mig hastigt sedan, eller dröjde det ett tag till så vi kunde samtala... Minnena var som söta fjärilar, eller färgglada vackra papegojor i det fria... Jag ville inte längre låsa in dem i mörkret, för de tappade färg, blev grått och tråkigt. Minnena skall alltid vara färska som om det hände just igår. Om de skulle vilja bo kvar i din gård vet jag inte, men hos mig är de alltid välkomna djupt ner i mitt brustna hjärta…