"Sekunder skrämmer mig," sa han.

Klockan var över midnatt, och jag hade precis gått in i tillståndet mittemellan sömn och vakenhet. Jag frågade honom varför, inte helt ute ur det där transliknande mellantinget.
"För att så många är de inte."

Vi låg där tysta bredvid varandra. Det enda som hördes var våra andetag, och väggklockans obönhörliga tickande.