Vi var bara barn
vars föräldrar
aldrig lärt oss

hur sköra hjärtan kan vara.


Jag var liten och
du var alldeles
för tung men
mina drömmar var så
stora och dina
var så små

så vi försökte kompensera varandra,
(är det inte så det ska vara?)


Vi gick hand i hand
men du höll så löst
och jag höll för hårt
och det kanske var då
vi dog.



Mina drömmar kvävde dina,
men jag trodde att vi delade
och att du

drömde om mig som jag drömde om dig.




Jag saknar att andas dina andetag
och bli ett med dina hjärtslag,
men dina drömmar vägde alltid mycket mindre än mina.



Och det gick aldrig att kompensera.