Hon ville inte träffa honom. Hon trodde inte på att han hade goda avsikter.
Han är en svikare som manipulerade henne, utnyttjade hennes godhet och tillit.
Han är en ond människa.
Det förstod hon först den morgon då hon vaknade och såg hur han med ett nöjt leende letade i hennes handväska. Han tog fram två tusenlappar och stoppade i byxfickan. Hon blundade och låtsades sova.
Han fortsatte att leta i hennes väska, tog fram några fotografier och skrattade hånfullt. Sedan rev han sönder dem. Hon såg att han satte sig och började skriva. När ytterdörren stängdes med ett brak vågade hon öppna ögonen och sakta kom upp från sängen.
En lapp låg jämte hennes väska.
Hej Karin och hejdå.
Tvåtusen lappar för en natt är en billig peng för mina nattjänster.
Jag förstörde våra fotografier. Det är så sentimentalt att spara dessa.
De är bara minnessamlare. Kent
PS. Sök inte upp mig. Jag är otroligt trött på dig, Barbie.

Karin höll på att svimma.
Natten innan älskade han med henne. Han viskade i hennes öra att hon var världens vackraste kvinna och att han aldrig har älskat någon som henne

”Varför kallar han mig för Barbie? Är jag ytlig som en docka? Jag är inte blond, inte ens ljushårig.” Karin hade långt, mörkt hår. Karins mor var italienska och far svensk. Hon hade mammas mörka hår och pappas intensiva blåa ögon.
Karin växte upp i Italien. När hon var 15 år bestämde sig föräldrarna för att flytta till Sverige. De bosatte sig i Göteborg och Karin blev förtjust i sin nya hemstad. Hon jobbade på ett bokförlag.

Det var på bokmässan hon träffade Kent. Han intervjuade en författare som Karins bokförlag presenterade på mässan. Hon stod vid sidan om och observerade hur journalisten ställde frågorna och noterade ivrigt författarens svar.
– Hoppas att du skriver en bra recension och Georg Lycke kommer att sälja många böcker. Det gynnar vårt bokförlag.
Karin log mot journalisten som blev väldigt tyst. Han tittade på henne och började skratta högt.
– Har du gett ut hans bok? Det var det bästa jag har läst på länge. Inte kunde jag tänka mig att så vackra kvinnor var intresserade av böcker?
– Har utseende någon betydelse? Karin blev generad över hur en främling kommenterade henne.
- Egentligen inte, men jag viste inte hur jag skulle säga till dig att du är den vackraste kvinna jag någonsin träffat.
Kent och Karin började umgås. Ofta gick de långa promenader vid havet och diskuterade böcker. Kent besökte henne i hennes lägenhet. Ibland sov han över.
De åt härliga frukostar, läste tidningar och ibland älskade de innan de var dags att
ge sig iväg till jobbet.

Idag lämnade han henne. Tog pengarna och skrev avskedslappen. Karin stod stilla länge.
Dörren till köket var stängd. Den har aldrig varit det. Finns det någonting i köket som Kent har lämnat för att knäcka henne totalt? ”Värre kan det ändå inte vara.” Karin öppnade dörren försiktigt. Doften av nybryggt kaffe spred sig över hela köket. På bordet stod hennes kaffekopp och en lapp jämte. ”Ha en trevlig morgon, kaffe innehåller ingen arsenik.”
Med darrande händer fyllde Karin koppen med kaffe. De turades om vem som skulle koka kaffe. Det var den som gick upp först. För det mesta var det Kent eftersom Karin var morgontrött och idag kokade han kaffet i alla fall. ”Innehåller ingen arsenik.” Typiskt Kent.
Karin älskade hans humor och hans kommentarer. Han var mycket klipsk.

Karin satt vid köksbordet och tankarna snurrade runt.
”Är han psykopat?” Varför tog han mina pengar? ”
Nu började hon minnas att egentligen hade Kent aldrig några pengar. Det var hon som fick betala det mesta. Han påstod att hans lön inte räckte till de enorma utgifterna han hade. Karin var diskret och ville inte fråga vilka utgifter det var.
Knark? Var han knarkare? Sprit? Var han alkoholiserad? Han drack måttligt när de var tillsammans men ibland när de träffades var hans ögon röda och svullna. Förmodligen var han bakis.
Han bodde i ett hus men nämnde en gång att han inte hade några skulder på huset eftersom han ärvde det efter sina föräldrar.
Spenderade han mycket pengar på kläder? Han byte inte ofta kläder. Han såg så fantastiskt bra ut.

Karin började skaka när hon tänkte på hans vackra kropp. Deras kroppar var omslingrade i varandras. När de sov tillsammans lade han alltid den ena handen på hennes sköte och med den andra smekte han försiktigt hennes nacke tills hon somnade. Karin upplevde otrolig trygghet i hans sällskap.
Nu kände hon sig billig. ”Han utnyttjade mig sexuellt och tog betalt för det. Han våldtog mig inte, jag ville älska med honom, han var öm och kärleksfull. Han snodde ju mina pengar även om han påstod att det var priset för hans kärleksakt.”
”Bara en ond människa kan spela så högt med andras känslor.”

Karin kunde inte glömma Kents hånskratt. Allt det vackra mellan dem har han smulat sönder på ca tio minuter.
Under flera veckor kände hon besvikelse och hennes kropp var fylld med sår. Med tiden började bilden av Kent blekna. Hon glömde hans ord, mindes inte hans ögon längre och inte hans händer heller.
Mobilen ringde envist. Karin svarade.
- Hej Karin. Lägg inte på luren.
Kent hade svårt att prata. Hans röst var hes och ansträngd.
- Karin, lyssna. Jag måste träffa dig.
– Nej Kent. Jag vill inte se dig. Det gör fortfarande ont när jag tänker på dig
- Karin, jag älskar dig. Det har jag alltid gjort och gör det fortfarande.
– Kent, du är en dålig människa. Du gjorde att jag hade svårt att lita på någon. Jag försöker fånga det goda och börjar lyckas med det.
– Karin. Jag vet att du var vaken hela tiden när jag tog dina pengar och rev sönder fotografier. Jag ville att du skulle se det. Nu måste jag få träffa dig. Jag vill förklara allt.
Kents röst var mycket svag och darrande.
– Var är du någonstans?
– Jag sitter i väntsalen på Psykiatriavdelningen på lasarettet. Snälla, kom!
– Har du blivit psykiskt sjuk?
- Nej, värre!
- Kent, berätta vad som har hänt.
– Jag orkar inte nu. Kom genast.
Karin förstod att något förskräckligt måste har hänt men hon var tveksam om vågade träffa Kent igen.
– OK. Vänta på mig.
Det var mot hennes vilja. Hon tvingade sig in i bilen och började köra mycket långsamt. ”Jag vill inte träffa honom igen. Jag litar inte på honom men han föreföll desperat. Det verkade som om han behövde hjälp. Varför ringde han just efter mig?”
”Gud, vad han har blivit mager.” Det var det första Karin reagerade på när hon fick syn på Kent som satt ensam på en bänk i väntrummet. Hans halvlånga hår hade blivit grått och han hade den gamla rocken på sig som nu verkade vara två storlekar för stor.
– Karin.
Kent viskade. – Tack att du kom.
- Är du sjuk?
– Nej. Bara otroligt trött och ledsen.
– Du ledsen? Kan du vara ledsen? Varför sitter du här?
– Titta på dörren till sal sex. Där låg min lilla syster under nästan ett år. Idag på morgonen dog hon. Jag var hos henne varje dag och nästan varje kväll. På dagarna bevakade henne en sjuksköterska. Elin blev förlamad i en bilolycka. Det var min farsa som körde. Det var vid en helt vansinnes omkörning. Både morsan och farsan dog. Elin blev helt förlamad. Hon var mycket deprimerad och ville inte leva. Hon bad mig att jag skulle hjälpa henne att dö. Hon visste att hon skulle ligga i sängen i resten av sitt liv. En glad 17-åring har blivit bestulen på ett normalt liv och på livsglädje. Hon kunde inte röra på sig. Det var mycket plågsamt. Jag hatade mina föräldrar för det som de orsakade Elin. Jag kunde inte ens sörja dem.

Två vita rockar gick förbi. De stannade och vände sig mot Kent.
– Kent – sade den manlige läkaren. Nu är plågan över. Både för lilla Elin och för dig. Det är sorgen som återstår.
– Du måste vara Karin. Kent var så glad när han träffade dig. Han berättade om dig för Elin. Synd att du var tvungen att återvända till Italien.
Den kvinnliga läkaren kramade om Kent. – Skönt för dig att få stöd av din flickvän nu.
Karin tittade bort. När läkarna försvann vände hon sig mot Kent igen och började skaka om honom.
– Kent. Varför alla dessa lögner? Varför berättade du för dem att jag återvände till Italien. Varför straffade du mig genom att lämna mig på så elakt sätt? Ville du straffa mig för det som hände i ditt liv? Varför straffade du mig? Jag visste ingenting.

Kent hade svårt att uttrycka sig. Med darrande röst började han förklara.
– Karin jag blev jätte kär i dig. Men jag orkade inte älska dig när jag bar på en sådan stor smärta. När jag var med dig kändes som om jag levde i en skyddad verkstad. Så fort jag gick ut från din lägenhet kom verkligheten ovanpå mig. Hem, till mitt föräldrahem. Ett tomt hus. Föräldrar som inte fanns i livet och som jag hatade för att de nästan dödade min lilla syster.
Min lilla syster var allt jag hade. Hon och jag var som tvillingsjälar fast jag var tio år äldre än hon.
– Kent. Vänta. Varför berättade du inte för mig om detta? Varför stötte du bort mig?
– Jag orkade inte älska dig. Inte älska, inte älska. Du var den goda och omtänksamma Karin. Alla tyckte att jag hade sådan tur som träffade dig. Visst var jag elak mot dig men jag är inte ond. Jag slutade aldrig att älska dig. Men jag kunde inte älska någon när jag tyckte världen var så orättvis och grym. Kärleken till dig fanns hela tiden inom mig men jag ville att den skulle försvinna. Jag kunde bara hata och det enda som höll mig vid mod var min lilla syster.
Varför jag vände mitt hat mot dig kan jag inte förklara.
Jag ville att du skulle tycka illa om mig och jag ville att du skulle försvinna från mitt liv. Jag hatade dig för att du inte kände någon smärta. Jag hatade dig för du hade så mycket värme och ditt liv var så lustfyllt. Jag hatade dig för att jag blev kär i dig. Kär i dig när jag bar på sorg. En dag visste jag att vårt förhållande måste avslutas och det var jag som skulle se till. Det smärtade mig att plåga dig men jag ville inte ha ditt medlidande. Dina två tusen finns någonstans i huset.

– Stopp, Kent. Sluta prata.
Karin ville få slut på hans berättelse. Kent lutade sig tillbaka och tittade på henne förvånad.
– Kent, menar du att det inte fanns något utrymme för kärleken när du bar på din
sorg. Straffade du mig för att jag älskade dig? Din glädje och ömhet när du var med mig? Var det ett spel? Jag vet att det var en fruktansvärd period i ditt liv. Att förlora hela sin familj är grymt. Vad kan jag göra för dig? Passar jag in i dina känslor nu?
Vill du ha mitt medlidande, nu? Nu? Vad vill du höra? Vill du höra, att jag älskar dig? Att jag vill att vi ska vara tillsammans igen?
Karin började gråta. Tårar täckte hennes ansikte. Kent ville trösta henne. Hans hand försökte smeka hennes kinder.
– Var inte ledsen.
– Jag är inte ledsen. Jag är förvirrad.
Karin gick upp från den bruna bänken och tittade mot dörren till sal sex.

– Kent, jag är ingen svikare. Man lämnar inte en människa som behöver stöd. Men nu går jag härifrån. Du måste sörja din syster. Jag kommer också att göra det.

Hon lade handen på Kents axel.
– Du kan ringa om du behöver min hjälp.
Kent svarade väldigt tyst.
– Tack.
Karin satte sig i bilen. Hon kunde inte starta motorn. Hon lade sina händer på ratten och böjde sig ner. ”Varför ville han inte anförtro sig åt mig när vi var tillsammans? Hur kunde han bära på sådan hemsk hemlighet utan att berätta det för mig?”
Karin försökte återminnas deras stunder tillsammans. De träffades i ungefär ett halvt år innan det tråkiga med Kents beteende hände.
De berättade inte mycket för varandra om sina liv dessförinnan. Kent sade att hans föräldrar var döda, att han ärvde föräldrahem och att han bodde där ensam. Karin frågade aldrig när eller hur föräldrarna dog. Han berättade också om att han hade lilla syster och Karin minns att hon avbryt honom - ”Det måste var kul att har syskon. Jag är ett ensamt barn och saknade en bror eller en syster under min uppväxttid”. Sedan pratade han aldrig mer om sin lilla syster.

En gång, det var en mycket varm sommardag i juni, satt de på en klippa vid havet. Kent såg trött ut och hans läppar var sammanbitna. Han verkade vara frånvarande som om han inte brydde sig om var han befann sig någonstans.
– Är du olycklig för du träffade mig? Karin försökte skämta med honom.
- Hur så? Nej, absolut inte. Jag är världens utvalde. Det är varmt men vi kan väl springa
vid strandkanten.
Karin kunde inte hålla hans takt. Han sprang som för livet. När hon tappade honom ur sikte ringde hennes mobil. Det var Kent som sade att han väntade på henne på parkeringsplatsen där bilen stod. Svetten rann över hans kropp.
- Varför sprang du ifrån mig? frågade Karin irriterad.
- Jag sprang inte ifrån dig. Jag trodde att italienare tålde mycket i värmen. Han började skratta och kramade henne hårt. Hon föll i hans armar och viskade ”Gör inte om det. Jag var så rädd att du ville lämna mig här. Jag älskar dig så mycket, dig hela, din värme, din kropp.”
. Hon mindes en söndagsmorgon när Kent kom till henne. Hans ögon var svullna och han var orakad. ”Har du festat igår? Är du bakis? Du ser sliten ut. ” Yes, lilla Karin. Mycket hände igår. ”Kent, gå och duscha så sätter jag på kaffet.” ”Han kanske var inte bakis, han kanske grät kvällen innan. Jag gav honom inte en chans till att förklara”.

Karin sträckte på sig, tog bort händerna från ratten och tittade mot fönster på femte våningen. Där lämnade hon Kent för sig själv.
”Vad det bara hans kärlek jag ville ha?”


”Godheten och ondskan har samma ansikte, det handlar bara
om när de korsar varje enskild människas väg”
Paulo Coehlo