En kväll i solnedgång satt gamla mor Sofia

På förstutrapp och plockade bland minnen.


Fast myggen nafsade och betten kliade

hon kände sig så go och skön till sinnes.


Och plötsligt står han där, den stilige kopralen

som svänger mössan i en artig bug


han nyper rosorna som växer i portalen

för han är kärlekskrank och ganska slug.


Sofia känner blodet forsa under blusen

men blygsel skymmer hennes blick, så vän


Han kråmar sig galant och spottar snusen

och kommer närmare .. vill ge sig hän.


Sofia rusar upp och lotsas inte veta

fast hennes inre talar tvärt emot.


Hon vet att stiliga kopraler kan va heta

men känner inte uppvaktningen som något hot.


Så därför svänger hon så lätt på kjolen

och vaden skymtar så förföriskt för hans syn.


Han bjuder armen, men hon kisar emot solen

och höjer frågande sitt ögonbryn.


"Vill Du ej sitta här bredvid mej uppå stolen

och lyss till dansmusiken ifrån byn"?


Kopralen svänger än en gång sin mössa

och tackar ödmjukast för slik invit


Men släntrar bort mot skogen med sin bössa

och finner lönen nog så usel, trots all hans nit













n