syret håller andan och faller 
som om det vill lyssna till  ljudet
av min ensamhet

tiden ger märken
en del läker,andra inte

syret försöker fånga upp mig
rädd för att förlora

jag gör uppehåll i mina andetag
lägger sekunder till valet
om jagets berusning

svarta ögon följer skuggorna
som katt och råttalek

jag kryper ihop inuti
blodet rusar till
inväntar en ny känslostorm
i orons loggbok

sårvätskor stiger och väller över
fastän inget ytligt gjorts

jag lägger längtan till en- i annat sorl
till skratten i natten

men du förstod inte- nu
att du fanns- då