Det är månsken därute
och dess avtryck
lämnar ljusa spår
i de mörkaste gränderna.

Kanske sitter hon
liksom jag
i en ensam ensamhet
och räknar andetag
som faller

i luften.

Kanske även hon
sitter där i sitt dunkla rum
och funderar över
om det var den svenska vintern
som beslagtog all värme
vi delade om nätterna.

För nu,
under mina 4 täcken
blåser kyliga nordanvindar
mitt kött till is.

Och nej,
jag vet.

Dessa lakan är ej bytta
på mycket länge
fastän jag så väl vet
att hennes doft för länge sedan
har byts ut
mot lukten av mina bittra tårar.

Och denna låt,
våran låt,
den som vi alltid älskade till:
The cure - Just Like Heaven,
har nu länge gått på repeat.
(Så som mitt slentrianmässiga liv)

Jo jag är nog lite rädd att förlora
det sista av det förlorade.





Och månen därute lyser.