Jag satt på tåget norrut (de söderut var tillfälligt drabbade efter åskovädren) och upptäckte, likt en tjuvaktig skata, något blankt under sätet framför.

”En femma?” tänkte jag och mitt snåla sinne lutade mig längre fram.

Men nej, en enkrona – numer vår lägsta valör – ensam, bortglömd (dock blank) på tågets mörka plastgolv fanns. Taktfast tuffade tåget på, medan vi stirrade på varann, konungen och jag. Sekunder blev minuter av noga övervägande. Jag hade ju halva dagen på mig. En tågresa på trettiotalet mil, en ensam krona – silver och grann. Skulle den vara mödan värd?

Ingen satt i sätet framför, när jag sträckte mig ned och försvann under det.

En plötslig vindil drog till och en förvirrad passagerare passerade. Jag rätade mig raskt upp i stolen, med blossande kinder slöt jag fingrarna kring min nyvunna slant.

Vad är lärdomen av den här historien? Jo, ryggskott kostar mer än en ensam krona ger.

Katarina O'Nils
ledarskribent Norrköpings Tidningar