Den kvaddade samhörigheten som en gång var lika stark som det finaste spindelnät som vi gemensamt vävt förändrades till något som aldrig kunde lagas.

Jag vet inte om vi började inse att det vi byggde inte skulle hålla eller att vi helt enkelt inte orkade mera.

Eller om det var mitt svek och dina tårar

Det jag inte förstod var att om vi bara kämpat om vi tagit oss tid hade allt varit så annorlunda, men vi var så unga då så fast beslutna att upptäcka varje vrå tränga in i någon annans inre och bli älskade för de vi trodde vi var.

Vi stod precis på kanten hela tiden, frågan var bara vem som vågade ta det sista steget och om någon tog emot oss.

Hur många gånger tvekade jag? Hur många gånger höll jag din hand och såg rakt igenom dig?

Än idag kommer jag ihåg dina fingertoppar mot mitt bröst, dina läppar mot min hals, hur du försökte suga ut varje droppe av något som kallades kärlek.