Hon låg på en stenbänk. Hos beduinerna, med en kamelfilt över sig. Vilade efter den tunga ritten uppför. Därefter hade vandringen vidtagit. Till slut hade de nått fram till beduinernas hydda. De ville ha betalt för att låna ut filten. Pengarna räckte men oviljan hade spridit sig. Ändå var detta den andra gången de kommit dit. Den andra bland flera kommande, men det visste hon inte just nu. Hon ställde sin fråga högt. - Vad gör jag här, formulerade hon de ord hon valde. omsorsgsfullt och klartänkt. Ställde hon dem i rätt ord-ordning.

Precis de orden. Riktade dem till mamman. Som stod bredvid, som hade ridit på kamelen precis som hon. Mammans fick den starka kamelen, de hade ridit frusna, de frös ännu, mitt i öknen var det isvindar snöstormar och kallmörker. På natten, mitt i vintern. De hade sett de snabba molnen dra förbi fullmånen, som i en film om spöken. Mamman hade beundrat hennes mod. Denna gång krävdes det mod. Flickan hade varit modig.

Nu verkade modet ha sinat. När hon ställde sin fråga -Vad gör jag här, sa hon igen. Mamman bröt inte sina förseglade ögon. Såg inte på henne, ögonen var inåtvända mot djupet. - Jag vill sova i min säng, så sa flickna. Mod, sa mamman bara, viskande. Hon höll ett varmt glas med te i sina kupade händer. Hon gav flickan att dricka det varma. Till skydd.

Det var det heliga berget. De hade bestigit det i snöstorm denna gången. Ingen vissste vad det dolde. Under sin skrovliga yta. Munkarna kanske visste men de höll tand för tunga. De visste i alla händelser inget om flickans egenskaper. Men kanske hade någon berättat för dem. Ty de såg hennes ögon.

Första gången de besteg berget hade det varit en lugn natt. Hon hade sett den brinnande busken. Kasta eldslågor större än själva berget. Vad hon skulle bevittna denna natt återstod att se. Dramtiken var större och förväntingarna stegrade.

Det var undrens tid nu. Något av betydenhet skulle hända, dom båda visste.