vi sörjer pågåendet såväl
som upphörandet
striderna såväl
som kistorna

ingen slutgiltig evighet
tycks skymta mellan våra slakter
ingen hud tycks mänsklig
förrän vi oskadliggjorts

förrän blodet sakta rinner

jag är inget storslaget
jag har bara slagits för ett ord
för att få bli till, för att få nöjas

du gråter över att godhet saknas
jag mest över tiden, som också saknas
tiden som skulle räcka för att göra saker helt
den är kanske över nu
vi har spelat ut vår chans

och varje nyhetssändning hör jag
numera hopp: allt som går sönder
kanske är raset för det
med vilket jag inte kan leva
ändå gör

jag tar mig en kaffe
jag tar mig en paus
jag tar mig ett dövöra och slår det till
jag står still

godmorgon Europa
när slås vi ut?
för egen del är jag redan borta