Jag vet inte hur många sorters myror det finns i Sverige, men jag är väl bekant med tre arter av dem.

Först så har vi de små svarta myrorna. De är trevliga, bits inte och verkar mest springa omkring och leta föda eller bygga nya gångar i jorden.

Sedan har vi stackmyrorna, eller pissmyror som de också kallas. Dem bör man helst undvika. De är lite större än svartmyrorna och är tvåfärgade - orange och svarta. De kan bitas rätt så rejält.

Men de värsta, det är ändå rödmyrorna. Små vinröda ilskna jävlar vars bett kan jämföras med huggorm. Mycket smärtsamt.

För länge sedan så bodde jag en kort period i en liten lägenhet som låg i markplan. Jag bodde inte ensam. En koloni med myror hade även bestämt sig för att flytta in.

Att få myror i bostaden är inget ovanligt, oftast så är det harmlösa svartmyror. Det här var rödmyror.

De var överallt och bet mig så fort de fick tillfälle. Jag var rädd för dem. Det kändes som att dela lägenhet med en slagbjörn.
Jag lyckades aldrig lokalisera deras bo. De var överallt och ofta bet de mig helt oprovocerat. Jag kunde sitta och kolla på TV, helt plötsligt kunde jag känna en brännande smärta i foten som efter en stund strålade upp i benet.
Jag har blivit stucken av getingar och biten av huggorm. Det gjorde ont, men kan inte jämföras med bett av rödmyror. Smärtan kommer snabbt och när man tror att det har nått sin kulmen så ökar det på. Det brinner som eld.
Jag är inte rädd för orm, insekter och spindlar. Tvärtom. Men rödmyror har jag en stor respekt för. Jag hatar dom. Så fort jag ser dem så ryser jag i hela kroppen. De t o m ser elaka ut. Rödmyror är nazister.
Jag undrar vilken funktion rödmyror fyller? Varför skapade Gud dem? Antagligen av samma anledning som han skapade getingar, tromber och miljöpartister. Människan ska inte kunna känna sig riktigt säker, hon behöver skakas om ibland. Antingen genom smärta och katastrofer, eller helt enkelt bara ha något att reta upp sig på.
Getingstick gör ont. Tromber kan jämna en hel stad med marken och miljömuppar har skägg, vill sopsortera och odla maten i sin egen avföring.
Katastrofer, smärta och idioter.
Det är prövningarna som Gud bjuder oss på.

Men de små svarta myrorna är snälla. Varför Gud skapade dem kan jag inte svara på, men de var till stor glädje för mig när jag var barn.
Jag tillhörde inte dem som klättrade i träd, sparkade boll och slogs med grannungarna. Jag var stillsam. Jag gillade att ägna mig åt mina serietidningar och böcker. Eller dagdrömma och fantisera. Jag kunde sitta på min sängkant, med benen dinglande mot golvet och stirra rakt fram i flera timmar. Jag var i en annan värld.
- Nu sitter han och glor rakt fram igen!
sade morsans pojkvän. - Det är något som inte är som det ska! Pojken måste ut bland de andra ungarna!
Morsan föste ut mig. Jag ville inte vara ute. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag spankulerade omkring en stund, sedan satte jag mig på en sten. Jag stirrade ned i backen och upptäckte de små svarta myrorna. Jag såg hur de kom upp ur sina hålor. De bar med sig små gruskorn. De grävde för fullt och utökade sin koloni. De fascinerade mig. Jag kunde sitta helt stilla i flera timmar och stirra på myrorna. Jag började mata dem. Små brödsmulor gillade de men var det något som de var helt tokiga i så var det socker. Jag brukade ta med mig flera sockerbitar när jag gick hemifrån, enbart för att mata myrorna. Sedan satt jag där och tittade på myrorna när de åt.
Morsans pojkvän såg mig från balkongen. Jag kan tänka mig vad han sade.
- Nu har det slagit runt rejält. Nu har han suttit och stirrat ned i backen i flera timmar!
När jag senare satt vid köksbordet och käkade kvällsmat så undrade han varför jag satt på huk och glodde ned i marken.
- Skit i det du!
Han var en idiot som inte hade något med mig att göra. Den enda som jag ansåg hade rätt att ifrågasätta mig och mina göromål var min mor.

I somras satt jag ute på lunchrasten och käkade glass. Det var på jobbet. Det var hett. Mina jobbarkompisar hade gått in i lunchrummet. Jag satt kvar ute. Chefen skulle komma och ha en genomgång med oss. Jag sket i genomgången. Jag ville sitta i solen och ta det lugnt. Vara ifred. Jag var djupt försjunken i en dagdröm av pornografisk karaktär.
Jag satt på en parkbänk, slickade på min glass och stirrade ned i marken. Min chef dök upp. Hon undrade vad jag tänkte på.
- Hur jag ska bli effektivare i mitt arbete och därmed en större resurs för mitt företag!
Hon påminde mig om att vi skulle ha en genomgång om tio minuter och att det var bäst att jag dök upp i tid.
- Annars…!
Jag fortsatte med att stirra ned i marken. Jag upptäckte massor med små svarta myror. De sprang upp och ned mellan några stenplattor som de tydligen hade byggt bo under. Jag hade lite glass kvar. Jag lade ned glasspinnen. Myrorna kastade sig genast över glassen. Till slut var det alldeles svart med små myror som slickade i sig utav den söta glassen. Det var fascinerande att se.
Min chef kom tillbaka. Hon undrade vad i helvete jag gjorde.
- Sitter du fortfarande och stirrar ned i marken! Är du inte riktigt klok?
Min morsas gamla pojkvän kunde jag be dra åt helvete. Nu är jag vuxen. Jag kan inte säga åt min chef att hon ska skita i vad jag sysslar med.
- Jag tittar på myror.
Sade jag helt sanningsenligt.
- De gillar inte bara sockerbitar, de gillar glass också!
Chefen tittade på mig.
- Nu tycker jag att vi går in. Det är inte bra att sitta ute i solen för länge!

Och så gjorde vi det.

När jag var barn fick jag vara ifred under somrarna. Jag kunde sitta i solen och titta på myrorna och var det någon vuxen som ropade så kunde jag be dem fara och flyga åt helvete.

Den tiden är förbi. Nu är jag vuxen. Mitt umgänge med myrorna är över.