det ven en synapsera genom rum
och tiden:

avståndstagande
stjärnbilden som den kommer till

den avbildar en sprängd parkering

öronsnäckor havet brinner
luggen död materia darrar
vinden för vågen
självmord jag kan
flyga kra kra
sjung inte en tes det
sliter banden isär

ingen hör byt frekvens
stämman bränner rosslar
du där du drömmer

ryggtacklar solen som åska
sårbar söker demaskeringens blod, en
cirkel vars mening värnar tröstar
mer än vattnen under bron

blixten, den
stiger förstående från prärien
hund spänner käke morrar
förångas ryker jordad iväg

intill hamnen rostar järn, plåt
robotsår rör inte

kistornas odör sprakar
ökenstadens likmaskar hoppar lönlöst
breder ut stegen
farlig genom kloakerna dylik dy
rymmer systematiskt koagulerad rytmik
allt sedan himmelen försvann i rymden

allt föreställningen om kärnan
vill är att vara
trots att idén är

du-dunk
hjärnpuls du-dunk

abstrakt bröstgung
i stil med ett språkets kraft
skiftar skepnad ljud
och ljus
bara ettor och nollor
ändå känns det
som om vattnet under bron
drar sig tillbaka i ett lod

som om strömmen omkom
medan jag desperat
i desperation förstod tidens svek
att rummet oberoende
krymper drar ihop
alla dessa defekta komponenter
och förrymda ord