Ibland kan det dyka upp ett ord eller namn som jag bara måste säga högt för mig själv, ibland skriva. Idag var ordet ”böld” det första som flög genom mitt huvud när jag vaknade.
BÖLD.
Det fungerar ungefär på samma sätt som när en fånig melodi sätter sig i skallen och inte vill sluta att mala, om och om igen. Vad tar ni för valpen där i fönstret – Voff! Voff!
Det är aldrig några vackra och fina ord, namn eller företeelser som dyker upp i skallen sådana dagar. Nej, det kan vara alltifrån bänksvets, rötslam och Lasse Sorvari till framfall och senapssill. BÖLD.
Sådärja, nu har jag skrivit ordet. Men det är inte riktigt borta så jag måste nog skriva av mig lite om bölder. Stora, värkande, hettande bölder som dyker upp på ställen där man absolut inte vill ha dem.
När jag var sjutton år så fick jag en böld i röven, mitt emellan skinkorna. Det var en stor, röd jävel som hettade och värkte något infernaliskt. Den blev stor som ett plommon och växte inåt. Det fanns inte en chans att den skulle spricka upp av sig själv.
Jag fick feber och kunde knappt gå. Jag blev helt stel och det kändes som om röven var gjuten i cement. Till slut blev jag tvungen att sjukskriva mig och gå hem ifrån jobbet.
Någon dag senare fick jag gå akut till doktorn och mycket riktigt så konstaterade han (för det var en han tack och lov!) att det var en elak jävel till böld som jag hade fått i röven.
- Den ska vi nog kunna ta bort men den sitter förstås lite olyckligt!
Jo jag tackar jag.
Jag fick stå på alla fyra med röven upp i vädret och ballarna hängande till allmän beskådan när han började skära. Jag skämdes som en hund.
Jag kände hur bölden sprack upp och hur det började rinna massor av var nerför rövskåran och vidare till ballarna som blev alldeles blöta. Det var ohyggligt förnedrande och pinsamt.
Hur som helst så var det en lättnad att få bort den där jävla bölden. Dum som jag var så talade jag dock om för en tillfällig polare att jag hade fått en böld i röven.
Det skulle jag aldrig ha gjort.
Det spred sig genast, det började gå rykten och ni vet hur det är med rykten – de växer, de kan expandera till rent enorma proportioner.
Nu hade jag inte längre haft en böld i röven, nu hade jag istället hela röven full med bölder.
Han har bölder i röven.
Det var inte kul med tanke på att jag redan hade ett rejält töntrykte att brottas med, lägg därtill att jag var svårt anfäktad av akne. Stora jävla bölder och svulster som täckte hela ansiktet, ned på halsen och nacken. De flöt ihop till en enda gungande massa av var och talg.
Vad jag minst av allt behövde var ett rykte om att de även hade spridit sig till röven.
Det hade de inte och det gjorde de inte heller, tack och lov. Men vad hjälpte det, folk trodde att jag hade röven full med bölder. Stora feta bölder som ibland sprack upp och fyllde kalsongerna med blod och var.
<
Under min tonårstid så satt vi mest och hängde i en rökig liten flipperhall som låg i anslutning till en större bowlinghall.
Det var ett trist ställe med kala väggar målade i en diarrébrun nyans. Utefter dessa väggar stod det flipperspel och gamla nötta parkbänkar med tillhörande bord. På dessa bord stod navkapslar som fungerande som askfat. I mitten ett biljardbord. Det var allt.
Vid bänkarna så satt det alltid klungor med ungdomar, killarna vid ena sidan av biljarbordet, tjejerna vid den motsatta sidan. Det var endast de modiga och populära killarna som ibland vågade sig över till tjejernas sida för att inleda ett samtal. Vi andra satt kvar.
Ibland när jag steg in i denna lokal så kunde det bli helt tyst, alla tittade och precis när jag skulle sätta mig så var det någon som skrek
- Bölderna! Akta bölderna!
Alla skrattade, även tjejerna.
Ibland så undrar jag varför jag så ofta längtar tillbaka till min ungdom?
Nästa text
Föregående
