Allt eftersom att jag har blivit äldre så har jag börjat känna av en viss andlighet hos mig själv. Jag har alltid hoppats på Gud och det gör jag fortfarande, hoppas, jag tror inte. Men Gud börjar kännas mer och mer närvarande på något vis. Ofta känner jag (eller inbillar mig) att det finns något bakom alltihop. Jag uppskattar mer och mer det lilla i tillvaron. Lyckan behöver inte längre vara en biljett i handen mot ett okänt resemål tillsammans med ett gäng andra skrikande dårar. Idag räcker det med en ledig dag och en tidig morgon vid datorn tillsammans med cigg och en kopp Skånerost för att jag ska känna mig lycklig. Eller en ljummen sommarkväll under stjärnorna ute på balkongen.
Det har sina fördelar med att bli äldre. Man lär sig att uppskatta de enkla tingen i vardagen. Ibland när jag står ute på min balkong en tidig sommarmorgon och tittar ut över takåsarna så kan jag förnimma en närvaro av något. En förnimmelse av storhet och mening. Det finns någon eller något däruppe som hela tiden har haft en plan för mig. Det är meningen att jag ska vara den jag är och göra det jag gör.
Varför nu Gud vill att jag ska vara en cynisk tönt utan ambitioner vet jag inte, men jag antar att jag kommer att få svar på det den dagen jag möter honom. Han kommer att få fullt upp när jag knackar på hans dörr uppe vid hans kontor, för jag har många frågor som jag vill ha svar på. Han får nog avboka några möten med ärkeänglarna för det här kommer att ta tid!
Jag ska fråga honom varför han aldrig gav mig något intresse som gick att leva på. Jag är helt övertygad om att mitt liv hade blivit så mycket enklare om jag hade tyckt att det var roligt och intressant att svetsa eller leda ett gäng kontorsfjantar mot nya mål och visioner.
- Jag hade en kompis som blev lycklig av att svetsa ihop plåtbitar, och han var inte dummare än mig! Han hade jobb hela sitt liv, jag fick flytta runt och leta upp nya skitjobb!
Han skulle nog le och fråga mig om det verkligen hade varit så farligt.
- Hade du inte rätt så kul trots allt?
Jo, när jag tänker efter så hade jag faktiskt det. - Du gillade ju att skriva, vad skulle du annars ha skrivit om?
Han hade rätt.
- Men de där bölderna jag fick när jag var tonåring, dem kunde jag ha varit utan! Vad var vitsen med dem? Och min tafatthet? Jag var en tönt! Alla hatade mig! Jag var tvungen att flytta!
Gud ler ännu en gång och frågar mig om jag minns den där svarta tjejen som jag träffade uppe i Stockholm en gång för så länge sedan. Jo, det är klart att jag gör!
- Du ser, henne hade du aldrig träffat om du inte hade varit tvungen att flytta. Faktum är att utan bölderna och dina övriga problem som jag gav dig så hade du aldrig kommit iväg! Jag var tvungen!
Ännu en gång hade han rätt. Det går inte att vinna över Gud. - Och du minns henne ännu! Vilken jävla grej va?
Jo, det var det. Hela livet är en jävla härlig grej. Det känns bra att ha fått den insikten idag.

På jobbet har jag ingen att prata med om sådana här saker. Tvåhundra personer är anställda på företaget jag jobbar vid. På en sådan stor arbetsplats så blir det gärna att man väljer ut vissa som man umgås med, man blir ett litet ”gäng”. Jag tillbringar mina dagar bland folk där man får namn som ”Professorn” om man försöker att diskutera den senaste romanen man har läst.
Hamid är en rolig kille, med beteckningen på just rolig. Så mycket mer är det inte. Hamid är mannen som alltid super sig full och visar kuken för chefen under firmafesterna. Han är bra på att dra vitsar och anekdoter och gillar du samtalsämnen som uteslutande handlar om snusk och sprit så skulle du bli bästis med honom. Jag gillar honom, men det kan bli tjatigt i längden att ideligen lyssna på en medelålders man och hans svammel om fyllefester och fallna kvinnor. Hamid umgås ofta med Jocke på fritiden, en riktig spritlampa det också. Jocke skämtar ofta om att han bara dricker tre gånger om året. Det stämmer. Jocke är periodare av gammalt fint märke. Varje period brukar vara en dryg månad. Däremellan dricker han bara under helgerna.
- Tre gånger! Fyller alltid Hamid i. - Det är lika många gånger som jag har suttit av tid för rattfylla sedan jag kom till Sverige!
Sedan skrattar de båda högt, snurrar runt och slår sina handflator mot varandra. Där satt den igen!
Ja, de är ena riktiga lustigkurrar, Hamid och Jocke. De sysslar mest med patrullstädning. Trappuppgångar och källarförråd. De hämtar ut bilen varje morgon ur förrådet och drar iväg mot sina städobjekt. Eftersom båda har gjort tid för grov rattfylla så är bilen av naturliga skäl försedd med alkolås. Det sägs att de brukar blåsa åt varandra ibland men det kan mycket väl enbart vara ett elakt rykte.
Fredda är också med i gänget men skiljer sig från oss övriga i och med att han är gift och har familj. Men det händer att han smiter hemifrån under helgerna. Runt oss så surrar det även några kvinnor, Madde, Anki och Julia. I vårat gäng är vi sammanlagt sju stycken. Ibland kan det utökas med Spöket, en slö praktikant som mest bara fladdrar förbi lite då och då i ögonvrån.
Detta är mina jobbarkompisar. Mina vänner.
När de inte drar vitsar om sex och alkohol, eller planerar för kommande fylleslag så är det oftast tyst. När jag försöker att prata om något seriöst så säger de att jag har läst för mycket poesi. Jag har inte längre någon att prata med.

Ibland får cheferna för sig att skicka iväg några av oss på kurs. Då har man tur. Sköna, slappa dagar med full betalning. Det är bara att luta sig tillbaka i stolen och låta sig sövas av kursledarens genomgång av något fullkomligt ointressant och meningslöst. I somras blev jag och Hamid ivägskickade till Eskilstuna på en tvådagarskurs i golvvård.
Tidigt på morgonen så kvitterade vi ut bilen, körde ut på motorvägen och drog österut. Det var en av dessa för Sverige mycket ovanliga sommarmorgnar med sol och värme trots att det var mycket tidigt på morgonen.
- Det var länge sedan man doppade veken!
Sade Hamid.
- Känns det inte alltid så?
Jo, det höll Hamid med om.
Sedan satt vi och snackade om den nya kvinnan som hade börjat på jobbet förra veckan. Hon verkade trevlig. Hon hette Carina och var i slutet av trettioårsåldern. Inga barn. Carina var den sortens kvinna som man skulle kunna ha långa och trevliga samtal med under sommarnätterna. Carina var en kvinna att uppleva soluppgången tillsammans med. Hamid verkade gilla henne.
- Funderar du på att bjuda ut henne?

Nej, det gjorde han inte.
- Jag funderar på att försöka knulla henne!
Jaha. Ja, där ser man.
Hamid är den sortens man.
Vi stannade vid en rastplats för att käka frukost. Klockan var halvsju på morgonen, solen sken och det var redan över tjugo grader varmt. En sådan härlig morgon! Jag ställde mig och såg ut över de mogna vetefälten. Det var helt tyst, men om man lyssnade noga och vände blicken in mot sitt eget universum så kunde man liksom höra ett bakgrundsbrus. Vissa kallar det för Guds närvaro. Om det är så vet jag inte, men jag kände helt klart en slags storhet i situationen. Jag tänkte på mitt liv, på det som varit och på det som skulle komma. Bortsett från det ständigt närvarande arbetstvånget så hade det varit bra hittills. Jag hoppades att det skulle bli ännu bättre. Hamid stod tyst intill mig. Jag frågade vad han tänkte på.
- Jag tänker på fitta!
Sedan hoppade vi in i bilen och åkte vidare.

Det finns inget mer att säga. Inget mer att prata om.
Och jag har nitton år kvar innan jag får gå i pension.