jag kände ett barn
som famlade i blindo
efter sitt själv

där bara grönskande mossor fanns


helbrägdagjord av levande materia
steg hon upp till ensamhetens himmel
där hon hämtade sig en egen egenskap

att kunna läsa andras tankar

dessa änglavingar

hon svingade sig in genom människors öron
till deras hjärtas innersta kärna, där låg ett vilande frö. alla hade sina frön i hjärtans påse, och det var resans mål. att finna detta, så var sökandet i vindlande irrgångar, längs med åar och bäckar dit ingen nådde, det svartaste vattnet hade strömmat länge. stigarna. grusvägarna och änglarna. de följde henne. till vägs ände. i och ur örat kom hon tillbaka. berikad med kunskap om människorna. dit vill jag flyga tänkte hon. jag vill också gärna bli människa, jag vill följa dem på vägarna och stilla mitt begär efter

samhörighet.