Visst. Man vänjer sig. Går man tillräckligt långt med skoskav känns det till slut inte.
 Men jag är stark. Hade väl kunnat bli ett annat liv än det som blev. Men det blev ju inte så. Det finns en väg. Bara en väg och det är just din väg.
Sa han.
Antingen följer du den rakt fram eller gör du egna spår i kanten men du viker inte av. Stay true to yourself.
Han svepte med handen mot horisonten, mot något jag inte kunde se. Satt tyst länge. Doftade skog och rakvatten, håret rufsades av vinden och ögonen sökte något. Han hade gjort egna spår.
Han sa så.
Gått på en stig av glas men utan att låtsas om de skarpa bitar som trängt in i hans hud, nej, dem låtsades han inte om, blinkat bort tårar när det känts för jävligt, men envist gått framåt bara.

För kärleks skull, för den jag är, för min starka vilja ger jag allt. För blod svett och tårar ger jag aldrig upp.
Det var vad han sa till mig.
Och jag tänkte att vi var då ändå bra lika för jag har också gått den där jävla stigen, undrat hur jag skulle idas att fortsätta men nu visste jag. Jag har inget val. För kärleks skull, för den jag är, för min starka vilja ger jag allt. För blod svett och tårar ger jag aldrig upp.