tyst, klart och kallt
jag känner mig hemma efter all irriterande hetta över 12 grader i skuggan
och då stjärnorna syns,
då alla dessa vackra små gigantiska moln av gråaktigt ludd är någon annan stans

eller egentligen också när de finns där som om någon asfalterat himlen i grå lera
det är vackert... lugnande, något huvudvärksinspirerande... ja, om det inte också regnar
i regn är allt perfekt

någonstans bak i mitt huvud är det en röst som talar med mig
jag tror det är ett minne från någonting jag sett förr
om hur regnet känns som det är alla dessa stjärnor som nu inte syns...
... att alla dessa stjärnor som faller till marken och smälter in i världen hos oss

det är självklart inte sant... om en stjärna skulle möta jorden så är det jorden som smälter in i stjärnan... inte tvärtom...

fast det är bara sanning.. dum, äkta sanning...

jag gillar bilden av att regndropparna är stjärnorna som faller till marken... tills man inser en liten detalj... om stjärnorna faller till marken idag så finns där inte en chans att någonsin få se dem i skyn igen... det vore deprimerande

de flesta kortsiktiga planer om lycka och glädje och härlig idioti sammanfaller illa med verkligheten

och jag, ja inte för att jag planerade det men... jag sätter min tillit till ingenting istället
om det är tyst, klart och kallt... i stunden är det underbart
lite regn och moln likaså...
det enda illasittande är väl värme och solljus... ljudet av skratt... explosivt...

annars... ja, ingenting värmer som ingenting alls...

/