Hon har ingen aning om vad som kommer hända nu. Han låter inte sina ögon avslöja någon märkbar reaktion. De tåras inte. De tåras aldrig, inte ens nu. Hennes avslöjande misslyckades och det är det som grämer henne mest. Skrattretande, hon fick honom aldrig att gråta. Precis som att det var därför hon ljög, för att såra. Fast det var det aldrig.
Hans andetag fortsätter i samma jämna takt. Precis som om han inte hört vad hon sagt. Som om hans tid stannade upp medan hennes började löpa gatlopp. Då, samma stund som hon började forma ord med läppar. Nu så är det tyst. Hon vill inte be om förlåtelse, hon vill inte ha förlåtelse. Fast det är inte det att hon hatar honom. Det har hon aldrig gjort, hatat.
Hon börjar må illa nu. Hans ögon ser så likgiltiga ut, som om det inte spelar någon roll. Var det inte det hon önskade? Hennes egoism skrämmer. Han borde säga något, eller nej! Han borde skrika! Men allt är tyst. Hon lämnar honom där känner ingen lättnad bara skuld nu, inte som förut. Hon vänder sig om. Han dör. Hon ser det vackraste utan att förstå. Han var hennes mening…

Någonstans i Stockholm bor Joel. Det spelar inte någon större roll exakt vart, situationen är den samma i vilket fall som helst. Joel är 11 år. Han har inga syskon. Ingen hund heller, fast nästan alla andra ensambarn får ha husdjur. Hans mamma är allergisk. Annars verkar föräldrar tro att det lindrar känslan av ensamhet, husdjur alltså. Joel vet inte om det fungerar så, han har ju som sagt var aldrig haft någon hund.
Bara för att man är ensambarn så behöver inte det betyda att man faktiskt är ensam, fast det är Joel. Egentligen så vet han inte om det för han har alltid varit det. Hans föräldrar är unga. Hans mamma var bara 17 år när han föddes. Hon fyllde 28 igår. Hans pappa är två år äldre än hans mamma. ”Tragiskt” menar folk runtomkring, stakars människor har aldrig fått vara unga. Och Joel har tillåtit det att vara så, tragiskt. Men det faktum att han är ensam beror nog inte på hans föräldrars ålder, det bara råkade falla sig så att ointresse för söner och unga år i detta fall går hand i hand. Fast de slår honom aldrig, det är viktigt att veta. Och han tror att hans pappa faktiskt älskar honom. Om han bara inte hade jobbat så mycket så kanske Joel skulle kunna ta reda på om det stämmer. Men han jobbar alldeles för mycket, hans pappa alltså. Hans mamma brukar vara glad på låtsas, det är ungefär vad man behöver veta om henne. Joel håller sig borta från de andra barnen i området, de leker bara krig och sådant. Man borde läsa mer anser Joel, fast han bara är 11 år. Man borde läsa och betrakta. Det är egentligen det som det här handlar om. Inte om Joel utan om hans betraktelser…

Kvinnan i röd kappa är alltid sen till bussen. Hon kommer alltid precis i tid och har aldrig hunnit fixa håret. Det ser Joel, fast han är pojke och inte ska lägga märke till sådant. Hon tar alltid fönsterplats nummer tre på vänster sida. Den är alltid ledig. Joel tror inte att någon annan vågar sitta där, stressade personer kan nämligen ha ett fasligt humör plus att rött är en varningsfärg. När bussen väl svänger runt hörnet är klockan alltid fem minuter över sju.
Ungefär samtidigt åker pappa till jobbet. Innan dess har han och mamma oftast hunnit med dagens första gräl. Men han kysser henne alltid på kinden innan han går, för trots allt så älskar han mamma. Det vet både hon och Joel.

På väg till skolan hälsar Joel alltid på minst 5 personer. Det gör honom glad. Alla borde testa det tycker han, fast det har han aldrig sagt till någon. Det kanske skulle förstöra själva grejen med det hela. I alla fall, mannen i frack är en av hans obligatoriska hälsningsobjekt. Han är nog snäll tror Joel fast det är lusigt att alltid bära frack, men vad spelar det för roll. Det är lusigt att gå upp mitt i natten för att studera människor som reser med nattbussen också. Lustigt men inte knäppt, bara annorlunda.
Joels lärare är kanske världens virrigaste människa. Men hon vet att Joel tycker om att läsa, det är bra. Hon ser ut som en uggla tycker Joel, det kan bero på glasögonen.
Sebastian är den person i världen som Joel tycker om minst. Men han hatar nog inte honom. Fast Sebastian hatar honom, men det är nog bara som han säger. I vilket fall som helst så är de inte vänner. Sebastian är liksom cool, det är inte Joel. Fast man kan inte säga så egentligen anser Joel, fast han tänker så för han orkar aldrig reda ut begreppet, cool – töntig, han är ju trots allt bara 11 år. Sebastian är i alla fall kär i Ella i 4c men hon är inte kär i honom. Joel tycker om Ella, hon brukar läsa Narnia på rasterna. Narnia är bra tycker Joel. En gång rymde han och Ella dit, sedan dess har Sebastian hatat honom. Fast Joel är inte kär i Ella, han vet inte ens om hon är söt. Han har liksom aldrig sett efter.
Mamma kommer alltid hem någon gång mellan sex och sju. Då har Joel hunnit göra alla sina läxor, ätit mat och diskat. Mamma äter oftast bara mackor, och så dricker hon vin till. Det verkar inte vara någon vidare kombination tycker Joel. Men vad vet han? Han är för liten för att dricka vin i vilket fall som helst. Pappa kommer hem sent. Men Joel är alltid vaken. De bråkar jämt då. Det är mest mamma som hörs. Hon skriker och gråter. De tror att Joel sover då men det gör han aldrig. Han betraktar folk genom fönstret. Det var aldrig meningen att han skulle känna till deras bråk men han hade en massa ont i magen en natt. Det var ungefär fyra månader sedan. Det var då han insåg att hans mamma bara var glad på låtsas, sedan dess har han aldrig somnat föra klockan tre.

Varje lördag tar Joel tunnelbanan in till Hötorget. Ingen annan i Joels klass får åka tunnelbanna själv, inte ens Sebastian, men Joel får. Kanske inte egentligen för pappa men han är aldrig hemma då. Vid godisautomaten på stationen står alltid flickan med röd gitarr och spelar. Hon sjunger med, vackrast i världen. Joel har aldrig riktigt varit så bra på något som den flickan är på att sjunga. Hon ler alltid när Joel går förbi, han brukar ge henne skumtomtar varje lördag i december. Han tycker om att göra henne glad. Hon är söt tycker Joel, det har han sett. Ibland brukar han tänka att hon är hans bortrövade storasyster. Men det är helt orealistiskt, vore detta fallet skulle hans mamma blivigt gravid redan vid 12 års ålder. Någon måtta får det vara på det hela tycker Joel, 17 år är illa nog. Men det vore bra för då skulle flickan kunna få nya varma vinterkängor...
Ibland brukar pappa sluta tidigare på helgen. Joel borde tycka om det men oftast så blir det bara dumt. De stunderna försöker de trots allt vara glada, mamma köper jordnötsringar och pappa hyr film. Men det känns inte som det ska, tycker Joel, fast han egentligen inte vet hur det ska vara. Det känns nästan som om de inte alls sitter där tillsammans. Som om de tillhör tre olika familjer, tre olika världar. Det är nog inte bara mammas fel längre. Joel är nog ganska mycket som hon nu för tiden, men han klarar i alla fall av att skratta åt Jim Carrey och Tom Clease.

Andra torsdagen den femte månaden efter det att Joel upptäckt sina föräldrars ”hemlighet” blev det hela ett faktum. Det var typiskt att det skulle hända just en torsdag tyckte Joel, men man kan tydligen inte styra över sådant. Det var i alla fall då som Joels pappa tog initiativet till ett ”far och son samtal”. Anledning var föräldrarnas tredje morgonbråk den veckan. Joel blev trots allt ganska glad, fast han visste att samtalet inte skulle bidra med lycka. Hans pappa ville liksom prata med honom om det hela. Hans mamma visste redan att han visste, det hade hon sett i Joels ögon. Men pappa visste inte, inte förrän nu... Hans mamma var ledsen, deprimerad sa pappa. Det skulle snart gå över lovade han, men Joel såg ingen övertygelse i hans ögon.
Mamma flyttade ut sitt täcke och sin kudde till soffan i tv- rummet en dag. Joel vet vad det betyder och han nästan grät den dagen, det var en lördag. Flickan med den röda gitarren räddade honom då. Han satt jämte henne och lyssnade på hennes sång hela dagen. Den som handlade om stjärnor och mirakel tyckte han mest om av alla. Den passade att sjungas av henne. I åtta timmar satt han där, aldrig sjöng hon samma melodi som förut.

Sebastians morfar har dött. Alla tycker synd om honom, Joel med. Man kan tydligen tycka synd om sina ovänner. Ella tycker också synd om Sebastian, hon ritade en teckning och gav den till honom under lunchrasten. Fast han blev inte glad, han rev sönder den och kastade den i markbrunnen utanför matsalen. Ella gick hem då. Joel såg att hon grät, det var fel. Sebastian borde vara den som gråter, det är ju hans morfar som dött och inte Ellas. Men coola människor kanske inte får gråta? Fast i och för sig så gråter aldrig Joel heller, bara nästan, och han är inte cool, det har han aldrig varit.
Plötsligt blev allt mycket tystare hemma, tystare men inte mer lugnt. Det borde nog blivigt det, lugnare. Ingen gråt och inga skrik men stämningen som följde skrämde mer än hårda ord. Mycket mer än sanningen… Mamma slutade äta sina mackor hon bara drack vin nu, eller inte bara, sprit med. Hade pappa varit hemma mer så skulle han ha märkt det och hällt ut det i slasken. Det gjorde han förra gången mamma försökte gömma verkligenheten i lögner. De var länge sedan nu, när Joel var liten. Men nu var pappa nästan aldrig hemma längre. En gång kom han hem med nattbussen vid två. Joel såg det för han var vaken, betraktade livet från sitt fönster. Fast inte hans liv, det är aldrig hans liv som reflekteras i fönsterrutan. Pappor borde alltid vara en del av sina söners liv.

Den natten var det pappa som skrek, mamma hade somnat i soffan innan hon hunnit ställa undan flaskorna. Pappa förstod och han grät, mellan alla förtvivlade skrik så föll det tårar. Joel uppfattade det trots att han bara hörde rösterna. De skramlade ute i köket, glas krossades mot diskbänken. Mamma svor och försökte göra sig hörd, men pappas ord överröstade allt. Ord om hur allt borde varit, vara och bli. Men det fanns inga spår av hat i hans röst, bara rädsla och förvirring. Mammas snyftande tog vid där pappas makt tog slut. Joel kunde höra sitt namn nämnas mellan ojämna andetag. Det var det enda som hördes under vad som kändes som en evighet. Till sist avbröts mammas viskande av pappas krav. Mamma skulle aldrig mer tillåtas vara den hon var, inte här, inte i deras liv. Joel somnade där i fönstret, klockan var tre minuter över tre...

Dagen därpå vaknade Joel samma tid som vanligt. Fönsterrutan var sval och han frös om fötterna. Utanför var allt som vanligt, samma människor, samma liv. Men där innanför var allt annorlunda. Han blev stående i dörren från sitt rum ut i hallen, han såg sin mamma vända sig om. Hon förstod inte, hon förstod nog aldrig, han var hennes mening. Pappa dog då och blev någon annan. Eller nej, han blev nog den han egentligen alltid varit. Pappa blev en del av sin sons liv…

Joel berättade allt för flickan med den röda gitarren. Hon grät då, alla verkar gråta utom Joel, han vågar nog inte riktigt. Ella har fått veta att den dagen han lär sig det, att gråta, då ska Aslan komma. Och då ska hon och Joel få leva i en annan tid för en stund…