Du famnar min djupaste förtvivlan

Du fattar att jag är fördömd till att vara poet

Du smeker mej varligt med dina brinnande händer

Du väjer inte för mina förbannelser

och lirkar upp porten in till det förlovade landet

Du tröstar mej som man tröstar ett barn

Med dej känns livet möjligt att leva igen

I vår åtrås puls förverkligas våra drömmar

Vi gråter och jublar på samma gång

Ute i de välsignade skogarna

blir vi dom vi är igen, och det finns

ingen gräns för känslan av sann befrielse

i vår intimitets underbara läkedom

Det var ödet att vi skulle mötas

och ingenting kan skilja oss åt.