Med spänstiga steg i Tuvaliens berg
bland fuktslagen mossa och sten
långt ifrån stress och vardagligt härg
och solen mot kinden är len

Du slår följe med mig och håller min hand
när vi går över nyslagen äng
detta är världens vänaste land
och lungornas berg är vår säng

Pulsen är låg när solen går ner
i purpur när klockan är sen
själen den dansar och hjärtat det ler
och stunden och tanken är ren

Här skall vi stanna, här skall vi bo
här skall vi skörda vår sådd
i Tuvaliens berg här finner vi ro
och doften av lycka är nådd

Ömt skall jag vårda var gisten bräda
se färgen tillslut flagna av
åldern får lägga mig i träda
Tuvalien skall bli min grav...