Han som var min,
Kysste en annan.
Min hand for över hans ansikte,
I en örfil,
Som borde ha varit av smärta,
och svek.
Men det var en kall örfil
Som endast lämnade hans skinn att svida.
Jag gick därifrån,
Med en röd hand,
Utan att känna något alls.
Jag är en taggig växt,
Som aldrig,
Honom stungit.
Han var tagglös som en lilja...

...Eller annat ogräs.

Borde jag sticka flickan,
med mina mjuka taggar?
Inte för att sticka henne,
Utan honom.
För det är ett ljuvligt behag,
Att sticka den tagglösa växt,
Vars tunga aldrig gjorde något,
För att röra,
En tistels hjärta.