En soldat låg och blickade stilla upp mot den stjärnklara himlen. Allt, eller åtminstone det mesta, kändes avlägset, avslaget och overkligt. Det enda som faktiskt inte kändes som en illusion var det perspektiv på livet soldaten tyckte sig ha. Just det perspektivet, översikten, svaret på livet såg han glasklart framför sig, med en skrämmande skarp kontrast och konturåtergivning.

Han hade försökt lösgöra sig och krypa iväg, men taggtråden hade honom obönhörligt i sitt våld. Taggarna hade borrat sig djupt in i hans kött och dess krokiga hullingar höll dem stadigt på plats. Runt omkring ven kulor från automatkarbiner, maskingevär och ibland även någon artillerigranat, som några sekunder senare nådde mark och detonerade med våldsam kraft. Soldaten kunde känna vibrationerna fortplanta sig ända ut i taggtrådens taggar. Det var surrealistiskt, omöjligt att begripa att situationen han befann sig i verkligen var sann. Orsaken till detta var antagligen bara en önskan djupt inom honom, en liten strimma hopp som fortfarande intensivt och innerlig önskade, ville och hoppades att det hela var en dröm, inte sant. Att han snart skulle vakna och inse att han fortfarande fick leva, vandra runt på jorden ytterligare en tid. Han ville inte ligga där, med sin kropp mångfaldigt besudlad av kulor och illa sargad av taggtråd. Han ville inte dö, men någonstans i det överväldigande tillståndet fann han någon typ av oförklarlig ro.

Han låg där och blickade upp mot stjärnorna och såg tillbaka på hur han hamnat där han nu låg. Varje handling som lett honom närmare och närmare hit – till en död i ett taggtrådminerat dike, några mil norr om Bagdad, i ett krig som ingen brydde sig om. Datorspelen han spelat när han var liten, rekryterarna på köpcentret i sina häftiga uniformer, reklamen på TV. Hur kunde han vara så dum att han föll för det allmänna idealet att vara patriot, att blint gå i krig, inte ens för sitt land, utan för sina ledare. På andra sidan jorden somnade de höga herrarna in i sina mjuka sköna sängar, i sina pråliga hem, för att imorgon smida nya planer för att sko sig. Här låg soldaten, tusentals mil hemifrån i ett smutsigt dike, med en kropp sliten i slamsor och skulle om en liten stund somna in för evigt.

Soldaten kände hur han började gråta, allt kändes så futtigt, billigt, småaktigt. Han skulle bli en addition, tilläggandet av ytterligare en etta i statistiken. Han skulle vara en i mängden att bestiga och även utgöra det berg som utgör misslyckandets graf i statistiska framställningar, rapporter. När fredsförespråkare skulle argumentera runt om i världen, inför senaten, presidenten eller inför allmänheten, skulle de nämna honom och tusentals andra som mött sitt slut på samma sätt, utan att ens behöva ta två andetag. Fyratusenfyrahundrasjuttiosex skulle de säga. Undrar vem av dessa soldaten skulle vara? Vilket nummer var han?

Kulorna slutade vina, granatelden försvann sakta. Soldaten såg plötsligt några andra soldater komma springande, det var fiender. De tog skydd i samma dike som soldaten låg i. De talade ett främmande språk och gestikulerade häftigt. De märkte honom inte förrän en av de yngre soldaternas blick landade på honom. Den unga irakiern hög tag i sitt befäls rock med ena handen och pekade på soldatens lemlästade kropp med den andra. Hela skarans blickar vändes genast mot honom och de tystnade. De överraskade blickarna övergick snabbt till hatiska och de samtalade lugnt. En av de äldre soldaterna, med ett långt grått skägg, sade något som de andra verkade gilla och han drog upp en filt ur sin ryggsäck och gav till den unga soldaten som genast började krypa fram mot soldaten i sitt taggtrådsfängelse. Soldaten kände sig ändå ganska lugn, vad kunde de göra mot honom? Den unga irakiern var snart tillräckligt nära för att fullfölja sin uppgift. Han tog filten och lindade våldsamt in soldatens huvud i den och delade sedan ut ett hårt slag rakt mot tinningen. Den stjärnklara himlen försvann, soldaten var inte död, men han hade ändå sett den sista vyn i sitt liv, han var fråntagen sin syn.

Han hörde hur de irakiska soldaterna skrattande försvann därifrån och han var åter ensam och inte ens längre unnad att se stjärnorna långt där ovan. Skräcken och paniken infann sig genast, soldaten vrålade av dödsångest, om och om igen, tills han insåg att om han skrek fick han andnöd. Han insåg gnyende att han skulle få någon minut till i sin förmörkade existens, genom att med varje muskel koncentrera sig på att andas, syresätta sin kropp med sina i stort sett punkterade lungor. Oförmågan att andas, känslan av att kvävas var den grymmaste känsla som han någonsin upplevt, hela han skakade, vred sig, sprattlade. Han ville verkligen inte dö, han ville inte att det totalt skulle svartna, han ville inte att detta skulle vara slutet, han ville inte, ville inte.

Tänk så bortom all förståelse ledsen hans mamma skulle bli av nyheten om hans död. Hon som alltid sagt att han var det viktigaste som fanns i hennes liv. Hans pappa skulle ha lärt honom spela baseball helt i onödan. Hans pojkrum skulle stå tomt, som om ingen någonsin bott där. Hans föräldrar skulle sitta ensamma hemma tills deras egen död, utan några barnbarn att sköta om eller något barn som hälsar på ibland. Kanske all mening i deras liv skulle blåsas bort, som löv för vinden.

Soldaten låg där och plötsligt kändes allt verkligt, för allt var verkligt, allt var sant. Men klarast av allt var fortfarande perspektivet, översikten, svaret på livet han hade framför sig, med en skrämmande skarp kontrast och konturåtergivning. Han insåg att meningen med livet egentligen var en negation, nämligen att inte hamna där han just nu låg. Vilket han så uppenbart och fatalt misslyckats med.

Plötsligt tystnade det i det smutsiga taggtrådsminerade diket, några mil norr om Bagdad och soldaten fanns inte längre där och kunde fundera, tänka. En skådespelare i livets stora rollspel försvann och lämnade inget efter sig, inte ens ett tomrum. Endast ett pojkrum och två ensamma, själsligt tömda föräldrar, några obetalda räkningar och en siffra i statistiken. Ingen vet eller kommer ihåg hans namn, inte ens du som läser denna berättelse.