Det var en söndagsnatt när jag låg där i hans säng. Jag hade åkt dit i ilfart i första bästa taxi. Han behövde mig sa han. Det var en sån kväll då han inte ville sova själv. Så klart jag skulle vara där då. Han behövde bara ringa och be snällt så skulle jag vara där.

Och det gjorde han, så nu låg vi där, i hans stora dubbelsäng. Där hade jag inte legat på ett tag. Jag saknade faktiskt den där sängen. Det var väl bara för att den tillhörde honom. Det sved till i hjärtat vid tanken av att någon annan skulle ligga där. Platsen var min och ingen annans, så vart det bara. Eller det var vad jag önskade iallafall. Hoppades..

Han försökte sova, men jag lät honom inte så jag frågade vad han hade haft för sig under dagen. Han skrattade och sa att jag var jobbig, han ville ju sova. Jag la mig närmre och bara tittade på honom. På hans fina blå ögon, det var dom finaste ögonen. Han tittade tillbaka och kysste mig varsamt. Jag kysste tillbaka fast jag visste att jag inte borde. Att det bara skulle bli fel och jobbigt, känslomässigt. Men hur skulle jag kunna låta bli? Tänk om jag aldrig skulle få ligga i den varma sängen med honom igen? Om allt skulle ta slut dagen därpå? Jag kunde inte ta den risken. "Måste ta vara på kvällen", tänkte jag. Och det var precis vad jag gjorde..

- Stephanie Medél Vargas