En ensam mänska är en i ett hav.
Ett ansikte vars ögon ständigt tåra.
En flicka som får handska allt det svåra.
En nittiosäng som liknar mest en grav.

En pojke i en snara vass av krav.
Som vägrar visa svaghet ens för några.
Han låter sorgsna texter själen fåra.
Han är en bil med vilsenhet som nav.

Och grodorna som ständigt tanklöst kväker.
Och gula löv som funkar mest som salt
I sår som sprättas upp men aldrig läker.

En tänker: Är det klart nu, var det allt?
En hoppas på nåt bra men är ej säker.
För här är allting trasigt; här är kallt.