En dag vaknade jag upp och saknade tiden som jag inte fångat,
tiden som bara gled förbi snabbt utan att vänta på att jag skulle hinna med.
Med öppna ögon såg jag att allt det självklara jag skulle format låg stilla i ett avlägset hörn.

Begravt under år av avstängd kreativitet, då tiden försvann under andra människors krav på min plats i ledet.
Med en saltomortal som skulle gjort vilken akrobat som helst avundsjuk, sprängde jag bojorna.
Bojorna som jag med en suck förstod endast fanns i mitt eget huvud.