När jag faller ner i glömska
När jag andas höst med glädje och blundar för grönska
Och jag trivs för jag vet att jag hoppas på att snart få snöa in
Då kommer det, då väcks jag av den själ av liv som fortfarande är min

Fingrarna drar ut vecken i huden så att ögat ska möta fritt
Det är ett nytt ansikte, men det är jag, det är mitt
Den där känslan då man drar isär huden, den känslan är magi
Det stora i det lilla, en svindlande känsla av att vara fri

Jag undrar varför jag är så lycklig nu, när jag gör allt tvärs om
Och jag undrar om jag skulle må bra om jag anslöt mig till dom
Kanske jag skulle kunna lära mig, men jag tror inte jag skulle falla som jag gör nu
Det är inget som jag kan visa dig, det funkar bara om det är ”du”

Fingrarna drar ut huden åt alla håll så hudveck kring ögat slätas ut
Känslan av hud mot fingertopparna gör att jag kan se klart tillslut
Jag håller isär vecken och känner ben under levande och föränderlig hud
Det där ögat, det där benet är fortfarande det som det alltid varit om än i en annan skrud

Fattar inte att jag kan bli så glad av sol en dag i december, varför såg jag inte det för tio år sen
Det kanske jag gjorde, men vågade inte tro att jag såg min vän
Ibland blir kärleken för stor om man ser, då är det lättare att låtsas att man är blind
Men jag kan komma ihåg vidderna, jag kan komma i håg pojkens drömmar i hösten vind

Hud är ett organ i förändring, men då man slätar ut huden blir ögats blickar yngre och renare
Rynkor och hudveck är skönhet, men de måste mötas av praktiska orsaker förr eller senare
När mina fingrar drar undan det som börjar dölja, krypa in till ögat, för att börja sluta sig
Då minns jag, då kommer jag ihåg att jag finns, då ser jag och då känner jag igen mig

Jag vill inte stänga ute, jag vill inte stänga in, men ja vill inte förändra det som inte är jag
För det är inte min makt att förändra en annan dag
Det finns et som inte är mitt och det ska lämnas ifred
Men jag ser hur jag faller handlöst i en våg av vitt liv och förändring, jag faller med besked