Jag står så stilla. Så väldigt stilla.
Mitt hår var lågor som slocknat, och nu hänger det i tunga stripor, klistras mot min hud. Ja, hela jag är genomblöd.
Över mig genomlider himlavalvet ett panikångestutbrott i djupblått och blyerts. De förtvivlade molnen hör inte på när jag försöker lugna dem, bara skriker högre.

Bara jag och de stora, tunga molnen.
Hur gör man för att laga något som brustit? Jag står så stilla att man knappt ens ser att jag andas.

Bara jag och den stora, tunga ångesten.
Den skriker än, och försöker dränka mig genom att påtvinga piskande tårkaskader. Gråter jag? Är det jag som gråter?

Jag minns plötsligt att man visst ska be i nödens stunder. Var det Gud man skulle be till? Är det han som får molnen att skrika?

Bra det.
För skrikande ångest är vad jag förtjänat.