Det syns om du blundar, du kan inte vända bort blicken för du hålls fast i ditt hår
En skugga som rör sig tätt intill, rör sig kring dig sveper, tränger sig in på insidan av ditt lår
Likt en kokong som brister och vingar fuktiga och fyllda av liv tränger sig fram och visar sig
Framföst med händerna mot väggen tvingas du möta spegeln som visar hela dig

Jag visste att det fanns en magi
Jag hade aldrig tidigare förstått poesi
Men varje gång som du uttalar mina ord förstår jag
Det är inte det du säger utan hur du säger det som gör mig svag

Ingen tvekan om vad du är, du är kvinna ut i fingerspetsarna och det uppskattas
Det var inte tillfälligt, det var inte övergående, själen kommer även fortsättningsvis uppvaktas
Nu är det hela kroppen som vilar i ägande händer och framföst andas du mot spegelns glas
Du vet redan vad som kommer ges och av vem, precis som du vet vad som kommer tas

Jag visste inte att det kunde svindla, jag faller fri
Du får mig att höra det berusande i poesi
När du uttalar mina ord, då svävar jag
Som ett eko i min själ natt som dag

Du hålls fast, du kommer ingenstans ändå är dina armar och ben fria att röra sig
Det är en känsla av berusning som tränger in bakifrån och kommer in för att fylla dig
Det var inte ens en tanke, ändå längtade du efter det, det som du aldrig hört talas om
Det var olika saker, men du kunde aldrig lära dig vad det hette, nu var det vilket som

Jag lyssnade på din röst om och om igen, jag kunde inte låta bli
För första gången kunde jag förstå poesi
Och då du uttalar orden som jag skrev då känner jag
Stavelserna styr mitt hjärtas slag

Bara ett tagande, bara ett tjänande, ändå fick du mer än du trott att du någonsin kunde få
Upp med händerna på varsin sida om spegelns ram, och du kunde bara se på
Du var fångad, du hade lämnat över dig själv i någon annans händer
Det är inte han det är din egen reaktion och ditt varande i stunden som gör att du tänder